Sedan vi i Golden Age Models gick ut med vårt manifest, har vi förlorat ett stort antal modeller.Endast 3 av dem har sagt det det är på grund av vårt aktiva ställningstagande mot föryngrande invasiva ingrepp och behandlingar. De andra har valt att avsluta sina kontrakt på grund av "olika anledningar." Är det en slump eller en konsekvens? Det är så mycket som rör sig i mitt huvud nu, så många motsägelsefulla tankar."Var det dumt Shama, kommer ni att förlora alla de vackraste nu?""Perfekt, då gallrar vi ut lite.""Hur ska vi kunna konkurrera om vi är de enda 50plussare som ser äldre ut?""Har jag målat in oss i ett hörn nu?""Vi kommer att vara ett unikum i modellbranschen och det är en tidsfråga innan alla söker naturligt åldrande modeller!""Kommer vi inte att få några jobb nu när allt går ut på föryngring?""Hatar alla i braschen på oss nu för att vi inte följer normen och idealen?"Under detta 1.5 år som vi snart har varit igång har jag fått höra så mycket skvaller och kritik bakom min rygg. Vem tror jag att jag är, jag saknar helt erfarenhet, jag är inte vacker nog, bra nog, våra modeller är inte riktiga modeller bara wannabees. Vår agentur är inte en riktig modellagentur, vår hemsida är amatörmässig...Etc etc etc. Min självkritik och min självkärlek slåss mot varandra och jag går från att känna mig stark till att vara rädd som ett skadeskjutet rådjur.Min partner säger Shama, sitt i båten, ha tillit, vi går vår väg. Och det gör vi ju har vi ju gjort från dag ett, men ändå. Gammal rädsla poppar upp och jag är rädd att vi ska bli ännu mer obekväma och impopulära bland gräddan av mode- och mediabranschen. Jag är inte direkt känd för att vara följsam och jag har stora svårigheter med att bara nicka och le.Och sedan tänker jag på alla som faktiskt VILL vara med oss, och hur fina alla dessa människor är. Och då börjar jag att gråta. Och jag tänker att det finns en plats för oss, men det kanske inte är den kalla, hårda arenan där de andra konkurrerar med botox, anorexia och höga hästar. Det kanske helt enkelt är den arena där människor och företag som vill göra skillnad agerar på. Där människor betyder mer än pengar, där djur och natur är värdefullt, där kärlek är.Ångest i magen, tårar på bröstet. Rädd och trygg. Ledsen och glad.På rätt plats. Vi är ju alltid det, även om det stundtals är väldigt obekvämt.Och i det obekväma växer vi ju.Kram!
