Jag var på en plåtning i förra veckan och landade rakt in i normen, du vet den anorektiska vältränade med läpparna och kindbenen. Eller du kanske inte vet vad jag menar?I min branch så är yberspinkig ett ideal, och jag har förtsått att anorexian breder ut sig som en löpeld bland kvinnor i sverige, unga som gamla. Och jag ser oftare extremt magra äldre kvinnor på östermalm där jag bor numera, såpass att jag reagerat. Och om du är modell så är läppar liksom ett måste, och att vara smal, lång och ha vackra läppar och höga kindben. Jag är typ tvärtom. Ganska kort, runt ansikte, normalviktig och tunna läppar. Så ibland får jag ångest, som i förra veckan. Idealet liksom är i mitt ansikte. Och det känns verkligen inuti när jag börjar att jämföra mig, kolla in henne, och hon där, oj, och nu kom hon. Och som grädde på moset är jag gammal, börjar närma mig 60.Om något ger mig ångest ska jag sluta, det är mitt motto, "if you don't enjoy, stop." Men det här är ju något jag valt att jobba med, att sätta naturlig skönhet, åldrande naturlig skänhet på kartan. Men vad är då naturlig skönhet? Är allt som är naturligt vackert? Och blir det inte en ojämn match för mig, för oss På Golden Age Models, om alla andra operera och injicerar sig hit och dit och vi liksom bleknar i jämförelse?Det kräver sin kvinna att våga åldras naturligt. Det kräver att vi kan ha ångest utran att snabbt dämpa den med att fixa något. Det kräver att vi klarar av att jämföra oss med det perfekta idealet och hålla ut och tro att det kommer att löna sig i längden.Att åldras naturligt är ingen quickfix. Det är ett dagligt nötande och accepterande av livets utmaningar och att se sig själv i spegeln och inse att gravitationen har sin gång. Det tar tid att växa in i den äldre versionen av sig själv, och det krävs mod att hålla ut.När jag gick hem kände jag mig ganska gammal och tråkig, färglös. Jag lät idealet komma åt mig, jag lät mig rubbas, jag klarade inte av mina egna kristiska ögon på set. Jag förlorade. Och det är ok. En kortsiktig uppgivenhet, en stund av trötthet på denna värld som aldrig låter oss vara ok som vi är, det går. En stund, en timme eller två. Sen reser jag mig upp igen och ser mig i spegeln och säger Shama, allt är precis som det ska vara för i naturen finns inga misstag. Det är bara vi som gör dem. Låt allt bara vara så ska du se att allt blir bra. Allt är bra.Och en dag till går, en vecka till utan botox och fillers och bantning och kemisk peeling. En vecka av hundgos, promenader, barnbarn och vänner, en plåtning i Ylvas trädgård med Charlie. Där passar jag in, där i naturen har jag aldrig ångest och jag jämför mig aldrig med träden.Kram!Shama
