För varje år som går inser jag att skillnaderna i Sverige blir större och större, mellan fattiga och rika, mellan könen, rasismen växer, åldersdiskrimineringen lika så. Det känns som att kraven på att vara människa idag är högre, att det svenska ordet lagom har spelat ut sin roll.Svart eller vitt. Influencer och följare, rik och fattig, svensk och immigrant, ung och gammal, pro israel eller inte, vaccinerad eller ovaccinerad, republikan eller demokrat, AI eller inte, vacker eller ful, allt kan sättas i perspektivet rätt eller fel idag. Och tycker du fel eller ännu värre, ÄR du fel, då är det jobbigt.Och alla är rädda att stå utanför, vara på fel sida, säga fel saker, ta ställning för eller emot, göra rätt eller fel. Bättre göra ingenting, hålla med, vara följsam.Jag lyssnade på Greta Thunberg häromdagen där hon sa att som Klimaträttsaktivist så kan hon inte välja sina slag, hon måste engagera sig i allt som hotar mänskligheten, att välja endast ett slag är som rasism. Inslaget med Greta här är så bra och precis så känner jag mig. Sedan jag började engagera mig i åldersdiskrimineringen har min aktivism i stort vuxit, vad det gäller miljö, hälsa, jämlikhet och rasism. Orättvisor i stort. Det är som att jag helt plötsligt ser världen för vad den är. Och Sverige är inte särskilt snyggt i mina ögon.Jag är inte rädd att vara obekväm, jag hamnar på företags shit-list varje vecka för att jag inte böjer på nacken och låter mig kuvas. För så är det att driva eget. Stora drakar ställer krav på små aktörer och du förväntas att anpassa dig, annars anlitar vi någon annan. Och det sjuka är att på de allra flesta positioner i dessa företag sitter kvinnor. Kvinnor som manipuleras och manipulerar. Kvinnor som sparkar nedåt och slickar uppåt. Jag sparkar inte alls jag säger bara nej tack och förlorar uppdrag efter uppdrag.I min bransch handlar det ofta om att jobba för låga arvoden till förmån för stora aktörers tillväxt. Är du inte känd i mode- och skönhetsbranschen är du ingen, och du förväntas att krypa för att få vara med.Sverige och speciellt mediasverige är så segregerat. Vi talar om mångfald och inkludering men allt handlar om kvoter och boxar att ticka av och huruvida något är rätt eller fel, inne eller ute. Och alla gör samma. Vi leker följa john på nationell nivå där alla skriver om samma nyhet samma sak och ingen vågar sticka ut.Jag önskar att min mor levde, att jag kunde fråga henne om råd ibland. "Hur gör jag nu mamma? Nu vill klädkedja X att jag ska agera såhär på min privata instagram, och jag har svårt att säga ja, hålla med. Är jag obstinat nu mamma?"På varje utvecklingssamtal i skolan sa fröken att jag var obstinat, redan som nioåring visste jag vad det betydde. Och efter samtalet så sa mamma att det kanske vore bra om jag var lite smidigare i skolan än vad vi var hemma. Och jag förstod inte. Jag lärde mig aldrig att hålla med på låtsas.Kommer det att fungera om jag fortsätter att följa mitt hjärta och min själ istället för att drivas av rädsla för utanförskap och jakten på pengar? "Vad ska fungera Shama?" Jag hör mammas röst i bakgrunden. Ja, vad är det som ska fungera?
