Det känns helt surrealistiskt att Ing-Marie Wieselgren är död. Vi möttes i tisdag och föreläste tillsammans i Almedalen och jag kände sådan samhörighet, sådant samförstånd med henne. Hon gav mig hopp om en bättre vård inom psykiatrin, att det jag förespråkar i förebyggande åtgärder, sammanhang och att leva väl spelar roll. Jag hänvisade till hennes tal flera gånger i mitt eget, hur skönt det känns att vi är på samma våglängd och jag sökte och mötte hennes blick under hela mitt tal. Hon nickade bekräftande varje gång, hon ingav trygghet. Helvetes jävla skit. Varför? Varför denna bra människa som så väl behövdes? Varför där och då? Varför skulle jag möta henne dagen innan? Varför skulle jag ens känna till hennes namn, än mindre tillbringa två timmar med henne dagen innan? Det finns en synkronicitet i detta som jag inte kan tolka.Jag tror ju på allts mening. Det var viktigt för mig att höra att psykiatrin inte är helt långt ifrån mig som drabbad, att det finns tydliga visioner som överensstämmer med min egen åsikt och känsla. Jag ska försöka att föra något av detta vidare i mitt eget arbete med psykisk hälsa, att varje människa är viktig och tyvärr idag så drabbades vi alla av det mörker som uppstår när en älskad människa dör. Vi kommer att fortsätta att uppleva mörker, jag visste då inte att det var så nära.Jag sänder min kärlek och mitt ljus till alla som drabbats av mörkret i samband med hennes bortgång. Även detta ska tydligen ha en poäng och mening enligt mitt sätt att se världen men idag ser jag inte poängen i detta.Shama
