Dessa bröst. Ska bli så skönt när det är klart.Pandemi. Minns ni den?Jag minns att jag faktiskt på något wacko sätt gillade pandemin, för att allt ställdes på sin spets. Ingen tog något för givet längre och alla levde på undantagstillstånd. Vi visste ingenting om någonting och allt var i väntans tider. Jag ska inte prata om den tiden, men dagen efter att min vän Lotti fyllt 51, och vi firat hennes 50-års-dag ett år för sent dvs 2021, vaknar jag upp med ett höger bröst stort som en D-kupa. Eller E-kupa, jag vet faktiskt inte. Jag vet att mitt högra bröst inte längre ryms i bh:n. Det gör inte direkt ont, det är bara stort. Och det växer. På några dagar så sväller bröstet och när jag äntligen får en tid hos bröstcentrum då gör det ont. Spänner, skaver, trycker. De undersöker mig med ultraljud och tappar ut 5 del vätska. Denna vätska skickas på analys och jag får sitta med en allvarlig doktor som säger att det finns en typ av bröstcancer som bara drabbar de med implantat, och att de vill utesluta den. Fine tänker jag. Eller inte fine, men bra att de är noga.En vecka senare måste jag tillbaka och tappa ut 4 nya dl vätska. Sen måste jag tillbaka en gång till och ta ett nytt prov för det första kom tillbaka med oklart resultat. Jag tror det tog 3 månader från att bröstet blev gigantiskt tills att jag fick veta att det inte var cancer. Jag frågade om jag borde operera bort implantatet och de sa "nej, det tycker vi inte, är det inte cancer så finns det inget som tyder på att de ska tas bort." Så jag åkte hem och lade detta till handlingarna, att mitt högra bröst fortfarande spökar sedan implantatet sprack 2010. Men det gnager i mig och jag går till Akademicentrum på konsultation och fick ett pris på vad det skulle kosta att ta ut dem. Dyrt. Pandemi, arbetslös, inga pengar. Plus att Bröstcentrum sa ju att det inte behövdes.Vi åker till Cypern i September 2023 och jag tycker att det drar och spänner i mitt högra bröst och berättar det för mina vänner. Det känns liksom, jag känner att jag har ett bröst. I oktober månad, tack vare att vi är med på en modevisning med fokus Rosa bandet, så känner jag igenom mina bröst på kvällen. Knölar. Helt klart nya knölar. Jag blir så så trött. Och faktiskt orolig. Nu känns det som att det är en gång för mycket, för ofta, det är verkligen något som är helt fel. Ny tid hos Bröstcentrum och tro det eller ej, men de säger att det inte är cancer men ett sprucket implantat. Hur stor är chansen? Två implantat som spricker på samma sida? Man kan ju undra hur jag lever, om jag boxas eller håller på med någon kampsport men det gör jag ju inte. Jag har inte fått någon smäll, krockat eller ramlat. Varför? Och jag inser att jag måste ta tag i detta.Trots det, så väntar jag ända tills i januari 2024 med att boka en tid. Jag har dragit mig från att fatta beslutet, tänkt på jobb hur ska jag ha tid vad innebär detta måste jag verkligen men alla säger ju att silikon inte är farligt att kroppen rensar ut det... Och jag börjar sakta men säkert koppla ihop ett skeende sista halvåret. Ont i bäckenbenet, som foglossning på höger sida. Ont i höftböjarmuskeln. Ont i knävecket. Ont i armhålan. Ont i ett öga och besök hos ögondoktorn på grund av en svullnad i ögat. Och nu som sista lilla rycket veckan innan operation, fullt med utslag på höger sida under bröstet. När jag väl bokade tid för att ta bort dem så sa läkaren att "Varje dag du går med detta i din kropp är en dålig dag för dig." Han sa också att han tycker att jag fått fel råd vid alla tillfällen och att jag borde ha tagit bort dem för länge länge sedan och borde ha fått det rådet. Så ledsamt. Nu är jag här och det är bara fem dagar kvar. Jag längtar.
