[caption id="1492"] Jag som stänger världen ute[/caption]Idag är det snart två månader sedan jag slutade att äta antidepressiv medicin. Under de senaste 7 åren har jag ätit medicin vid två tillfällen. Första gången i samband med min skilsmässa och det drastiska självmordsförsök jag gjorde då. Då åt jag medicin i 1.5 år och slutade tre månader efter att jag slutade att dricka alkohol. Jag vet att jag så tydligt kände att jag var solid på ett annat sätt när jag var 100% nykter. Jag skapade inte längre konsekvenser som gav mig ångest, eller rättare sagt, själva alkoholen gav mig mycket ångest. Att vara bakfull var riktigt dåligt för min psykiska hälsa.Andra gången jag började att äta dem igen var i april 2020. Det var så många saker som hände samtidigt och som påverkade mig negativt där och då. Min äldsta dotter bröt med mig, jag förlorade jobbet och pandemin bröt ut. Jag visste direkt tt jag behövde medicin igen och sökte upp läkaren självmant. Jag var väldigt noga med att dela med mina vänner och min familj om mitt mående, jag dolde inte längre hur det var. Jag började att skriva en bok, Kantstött & Väldigt Värdefull, som löpte parallellt med mig, att vända min egen depression till livsglädje. Boken gavs ut förra året och jag är stolt och tacksam att jag gjorde det, att jag slutförde den. det var många gången under min depression som jag tvivlade på min förmåga.Sedan dess har så mycket positivt hänt i mitt liv på många olika plan. Jag är tillsammans med min dotter och mitt barnbarn igen, jag har massor av uppdrag, jag mår bra och är kreativ och känner mig stabil. Trots det har jag inte lyckats sluta med min medicin. Jag provade två gånger de senaste 6 månaderna men efter en vecka resignerade jag. I tron att jag alltid kommer att behöva medicinera. Och nu har jag slutat, för den här gången. Jag säger aldrig för gott, jag är den mest flexibla personen jag känner i det fallet, principer är något jag saknar. Jag gör det jag behöver när det behövs.Jag vet att min ketodiet spelar roll. Jag har aldrig känt mig så stabil i humöret som på denna kost. Jag vet att jag är en känslig person, och blodsockret påverkar mig, har alltid gjort det. Säkert har jag en släng av ADHD oxå då jag har så många tecken på det i min personlighet sedan väldigt ung ålder. Men det gör inget. På keto är jag lite annorlunda, sockrets och kolhydraternas frånvaro gör min kropp en mer stabil boning för mig.Och hur mår jag nu? Jag kan bara säga, ALLA DESSA KÄNSLOR!Känslorna är tillbaka. Då menar jag inte känslor av sorg och förlust och att vara värdelös, de känslor som jag förknippar med depressionen, utan KÄNSLOR I VARDAGEN.Jag pussar hunden Henry godnatt varje kväll och mina ögon tåras, jag vet att hans år är räknade. Tidigare så kunde jag tänka ja, ja, jag tar det sen när han dör. Nu är känslorna här som små gröna vårlöv på träden. Liksom delikata, nya.De spelade "let there be love" av Simple Minds på radion i lördags när jag åkte till Sigtuna och tårarna rann av saknad. Tidigare kunde jag tänka, "lägg av, han dog för 29 år sen, skärp dig." Och nu känner jag samma innerliga kärlek och sorg. Som små gröna blad på min känslogren. Jag blev arg på en vän och kände att jag orkar inte mer, inte något mer alls med dig! Jag vill inte med dig mer! Tidigare tänkte jag "ja, ja hon är som hon är och det har inte med mig att göra." Alla dessa känslor visar nu vägen jag ska gå, vilka handlingar jag ska göra, vad som på djupet berör mig. Min kärlek till mina barn är större. Min irritation på negativa människor är större. Mitt tålamod lite mindre. Min omsorg och förmåga att vara i nuet är större. Mitt engagemang är större. Mina tårar bränner innanför ögonlocken lite då och då. Jag sjunger i matbutiken och skrattar rakt ut på gymmet. Jag är väldigt mycket mer omedelbar och mycket mindre regisserad och korrigerad av mig själv.Jag tror att vi behöver kliva av antidepressiv medicin. Jag tror vi behöver känna mer, våga känna igen och inte vara rädd för våra känslor. Jag tror våra känslor är både vårt bränsle och vår ledstjärna, vårt ljus i mörkret. Det låter konstigt för alla dessa negativa känslor känns ju så mörka, men det vi behöver är ett spektrum. Jag tror vi är alldeles för avtrubbade och att världen nu speglar vårt inre. Krig, pandemin, abortlagar, Nato-medlemskap, inflation kanske speglar OSS, vår insida. Att vi inte längre känner allt, inte orkar att känna allt, och lämnar över till politiker och makthavare att styra.Jag tror det är svårt att skapa en motkraft utan känslor. Vi behöver våra känslor för att engagera oss på djupet i livet. Periodvis behöver vi support i form av medicin, terapi och andra åtgärder för att läka och bli hela och ta oss igenom. Men att medicinera livet ut för att vi är rädda för känslor tror jag inte på. Vi kanske behöver öppna avvänjningskliniker för att på ett kontrollerat och stöttande sätt kunna bli fria.Vad känner du? Trampar jag dig på tårna nu? Är du rädd att sluta? Vill du sluta, vill du ha hjälp? Eller är jag ensam i denna fråga om att ha en massa åsikter?Att känna tillsammans vore fint tycker jag, som känner mig som en nybakad student på känslor. Bara att våga känna av mitt livs största sorg igen är stort för mig. Känns som en gåva faktiskt, en bekräftelse på att det faktiskt hände, att han var en del i mitt och barnens liv. En gång för 29 år sedan.Stor varm och emotionell kram!Shama
