Nu ska jag dela något personligt.Ni som följt mig en stund eller känner mig, vet att jag är singel sedan snart åtta år. Innan dess har jag inte varit singel särskilt mycket, men nu har det nästan gått troll i det. Jag funderar en del på vad det är, varför det inte slår an i mig eller varför jag känner mig så desillusionerad och idag fick jag en känsla för varför.De få män som jag matchar med saknar ett engagemang som jag behöver. Jag behöver känna direkt att de är intresserade, att de verkligen vill träffa mig och att jag har prioritet. Tyvärr känner jag alltför ofta precis tvärsom, att deras jobb, barn och andra aktiviteter går före, redan innan vi har mötts.Hur kan en man tro att jag ska falla för honom, om han från början signalerar att så här lite engagerad är jag i dig, och bara så du vet så har du redan prioritet fyra eller fem. Vissa av er kanske tänker att jamen så är det ju i början, innan man känner varann, och att man håller öppet för flera samtidigt. För mig är det fel, det känns inte bra i min mage eller i mitt hjärta. Jag får en känsla av hur en relation med den här personen kommer att se ut och jag drar mig ur direkt.Jag vet inte hur många män som de senaste åren har startat upp med ett lågt engagemang eller ett svalt bemötande, för att senare komma tillbaka och vara angelägna. Och då är mitt fönster liksom stängt, han har bränt sina chanser hos mig eller bekänt färg tidigt och jag är inte intresserad av en andra runda.Är det fler med mig som känner igen detta? Att engagemanget är lågt initialt, men att man vill hålla fast skjuta upp behålla men prioriterar sitt vanliga liv före? Rent krasst så är ju tanken med att möta någon att denna person ska bli en viktig person i ens liv. Om man initialt inte ger den uppmärksamheten som jag upplever att jag förtjänar och vill känna, hur kan man då förvänta sig att jag ska vara kvar? Eller finns det en uppsjö av Shamas på alla dejtingsajter att jag bara är en i mängden av alla som ska vänta på sönernas padelträning och aw med vännerna?Jag är verkligen trött på att det är såhär. Idag blev jag faktiskt lite ledsen. Inte för att jag hoppades speciellt på detta möte, mer att bägaren rann över, inte han också!Berätta för mig, hur upplever du att det är? Får du prioritet? Känner du ett engagemang från den du matchar meds sida? Eller är det så enkelt att det är mig det är fel på? Jag vill ju vara bra, vill ju träffa någon nu, men antalet män som dissar mig och är distanserade och svala är för stort för att det ska vara en slump. Kan du hjälpa mig att knäcka nöten?Mina vänner säger att jag ska kliva av tinder, bara ge upp. Är det lösningen, kommer han då att dyka upp på Ica eller knacka på min dörr? Alla tips mottages tacksamt...!Kram!Shama
