Någon sa för kanske ett år sedan att våra barn väntar på att vi ska säga förlåt och vi föräldrar väntar på att barnen ska säga tack. Det tog mig ganska hårt då jag där och då genomgick en jättejobbig separation med min äldsta dotter. Som ensamstående mamma lever man livet dag för dag, en utryckning i taget. Det är allt från de första sjukhusbesöken, att hämta akut på förskolan, styra upp mobbningen, styra upp drickandet, styra upp skolan, knarkandet, självmordstankarna, existensiella kriserna, de våldsamma pojkvännerna, fyllkörningarna, det brustna hjärtat x 3, konflikten med pappa x 100. Man tänker inte så mycket, man bara gör. Och mellan allt detta gosas det och nattas det och idrottas det och kalasas det och betygen blir emellanåt MVG och A och man vilar ut då och då. Men under alla dessa år sover man räv, är alltid beredd och släpper allt om man behöver.Och efter att alla fyra vuxit upp och blivit stora börjar de en efter en att vrida på och utmana moderskapet, var det så bra egentligen, var kanske våra pappor bättre i sin frånvaro, är inte mamma ändå roten till allt ont? Och man upplever en utsatthet som är större än allt man kunnat föreställa sig när hon var 1.5 år och sa jag älskar dig mamma för första gången. Man säger jag. Jag menar jag. På något sätt är det som att det blev en bakvänd förlossning med några av barnen och jag fick lida några år för där jag brast, där jag inte räckte till eller där jag faktiskt gjorde fel. Hängas ut. Straffas. Och tårarna rann och jag lutade mig mot mina vänners axlar och höll ut. Jag höll ut. Och i tomrummet, mellanrummet, de två åren utan min äldsta dotter fann jag någon annan. Någon jag inte sett på många år, en ganska tyst och rädd varelse som hela tiden undrade om hon dög, om hon var en bra mamma, om hon gjorde rätt. Som ofta tvivlade på sig själv men ändå kämpade vidare. Jag fångade upp henne en solig vårdag i mars 2020 och hängde henne på tork. Jag släpade runt henne bland vänner, visade upp henne, och fick veta att hon inte bara dög, utan att hon var bra. Att moderskapet är just sådär svårt och att efter 32 år som mamma hade hon rätt att vara trött. Och vännerna sa att det kommer en dag då de kommer att förstå, barnen, då de kommer att säga "tack mamma."Aldrig trodde jag på dem, inte att någon skulle säga tack. Men jag trodde på dem när de sa att jag var bra, att jag skulle hålla ut. Vännerna höll mig i handen, släpade mig framåt stundtals när saknaden och sorgen var stor. Att förlora ett barn gör för ont, även om det bara är i några år. För en mamma är förlusten för stor, speciellt om man inte förstår var man felat så förfärligt. Och skiten vill sluka en, skammen att ett barn gör slut är den fulaste av alla.Jag skapade mig ett eget liv. Istället för att leva för barnen och försöka övertyga dem om att de var det viktigaste i mitt liv, levde jag för mig, för mitt liv. Jag gjorde som vännerna sa och gjorde mig själv viktigast i tomrummet, mellanrummet och jag blomstrade. Jag fick ton, jag fick luft under vingarna och helt plötsligt var himlen gränslös. Jag kunde också. Jag behövde inte längre hålla mig tillbaka, för att vara lyckligare än barnen var aldrig en tanke att tänka när moderskapet pågick. Alltid minst ett barn som kämpar (de var ju så många) och mamma krigar vid hens sida. Aldrig skina mer eller vara större än barnen. Alltid släppa fram, alltid hålla sig själv tillbaka. Inte vara lycklig om ett barn är olyckligt, inte vara snygg om ett barn har låg självkänsla. Vilket missförstånd. I detta förminskande föddes ett tvivel, jag var inte längre självklar för barnen. Vem är denna halvdana människa? Om jag är bättre än mamma, större än mamma, vem är hon då? Om jag kan stå på henne, då är hon ingenting. Opålitlig. Om mamma lämnar tronen är jag drottning och mamma tjänar nu oss. Barnens och min värld ställdes på högkant för att sedan rasa.Den här mamman har rest sig ur spillrorna av förakt, misstro, tvivel och självömkan. Den här mamman har tagit steget ut från moderskapets bojor och blivit en människa igen. Barnen har aldrig velat hålla mig tillbaka eller på mattan, men samhället, normerna har det. En mamma sätter barnen främst, alltid. En mamma lämnar inte sina barn. En mamma finns alltid där. En mamma betalar med svett blod och tårar speciellt om pengar saknas.Och. Jag är glad att jag fanns där. jag är glad att jag satte barnen främst. Jag är glad att jag inte lämnade mina barn. Priset har varit högt både i form av dålig ekonomi, psykisk ohälsa och dåliga relationer. Men jag har knäckt nöten som jag alltid trott jag fattat: Du måste sätta dig själv först. Inte förminska dig. Var så stor som du är både som människa och i ditt moderskap. Du har fött, försörjt och uppfostrat flera människor som nu fungerar. Ditt jobb är klart. Du är klar. Du är stolt över dig. Och nu tar du stegen ut i världen, upp i den gränslösa himlen och du är ditt allra vackraste jag och du tar för dig. Hela livet ligger framför dig. Shama du är bäst!Och då sa barnen "Tack mamma. Mamma, du är den viktigaste personen i våra liv. Vi älskar dig så mycket mamma."När mamman använde sina vingar till att flyga istället för att skydda sina ungar, då sa barnen tack.Who knew?DEL 2: FÖRLÅT, kommer inom en snar framtid.
