Vad är det med människor och deras relationer? Varför är bland det första man berättar för en ny människa, hur länga man varit gift eller ihop med sin partner? Bemärk, jag frågar aldrig. Däremot frågar andra mig alltid. Det är bara en tidsfråga innan frågan "Shama, är du gift?" kommer. Och jag svara numera uppgivet "Nej, jag har varit singel i sju år." Och sen kommer medlidandet, den förvånade blicken, men varför, vad är det för fel på dig? De säger det aldrig men jag upplever det så, speciellt när de säger "men du som är så snygg" eller "men du som verkar så utåtriktad".Till alla som har relationer: Ni behöver inte berätta om dem det första ni gör. Det är inte VM i relaterande som pågår, det är ingen tävling om vem som varit gift längst. Helt ärligt, jag skiter i era relationer såvida det inte är schyssta människor som jag möter tillsammans med er och lär känna. Vi kan prata om annat, till och med politik är bättre. Det är faktiskt jämförbart med de som är barnlösa, man trycker inte sina fyra friska barn i aniktet på dem. Man tar hänsyn, man är respektfull och man ifrågasätter inte varför de inte har barn. Det är deras sak. Däremot kan man vara nyfiken på människan, och när man lärt känna hen lite bättre så kan man kanske närma sig den fråga.Så, alla människor som lever i tvåsamhet, var lite aktsamma om de som är ensamma. Förstå att det sällan är sjävvalt och att det ibland kan vara plågsamt att lyssna till alla era tvåsamhetsberättelser. Speciellt när ni har känt mig i fem minuter. Mina vänner är en helt annan sak, det är de ytligt bekanta, de tre första frågorna i en ny bekantskap som man kanske ska vara lite försiktig med. Ibland kan jag nästan känna att vi singlar ska ha ett halsband eller en brosch som det står SINGEL och antal år på, så alla vet att vi är exkluderade. För det är så det känns. Som att vi inte tillhör för att vi inte är ett VI med en annan person.Jag är VI med många, jag är lyckligt lottad som har barn och vänner. Och ändå så är bristen på tvåsamhet periodvis plågsam, speciellt tillsammans med de som är lite sjävgoda i sin tvåsamhet och som gärna basunerar ut den vitt och brett. Istället för att titta ned på oss, kanske ni tvåsamma ska försöka hjälpa oss, fråga om vår längtan, bjuda in till er tvåsamhet och kanske öppna upp för att fler relationer än par får finnas. Det är en sort segregering som råder, där par umgås med par och som singel skapas ett ännu större utanförskap. Och vi ska dessutom vara oberörda, tappra, inte visa att något gör ont.Så känner jag. Och jag vet att jag inte är ensam. Nu ska jag ta min lilla Charlie, sätta mig i bilen och åka till Göteborg till en av de allra finaste människor jag känner. Tillsammans med henne är jag alltid två, och aldrig ifrågasatt i min solitaritet.KramShama
