Jag var flygledare i ett annat liv, jag levde och andades flygplan. Det livet tog slut när min man omkom i en flygolycka, han var 29 och jag var 25. Kvar i lägenheten var jag och två barn den sa hem han inte kom hem från jobbet.Varje gång jag flyger minns jag. Ett annat liv som inte blev. Det är hur starkt det påverkade mig att bli uppslängd i luften och krossad mot marken.Om jag fortfarande känner sorg?Ibland. Ibland saknar jag honom och det liv vi aldrig fick leva klart.Om jag känner tacksamhet? Alltid. Både till kärleken och sorgen och upplevelsen att förlora allt och inte tro på en morgondag i ljus.Det har gjort mig till den jag är. Påverkat mig danat mig format mig förberett mig på livet idag. Ett liv i ljus. Där allt, varenda tår var värdefull. Ett 30-årigt läkande som jag vet aldrig tar slut utan fortsätter att forma mig att bli den jag ska vara när jag dör.Jag får åldras, det fick inte han. Nästa liv kanske det är tvärtom eller så får vi leva färdigt tillsammans.Så lite vi vet om allt utom kärlek och tacksamhet.❤️
