Suddig och lite rädd inutiGodmorgon! 05:30 och jag är på Arlanda för första gången sen slutet av Februari 2020. Jag vet inte varför jag har utsatt mig för så mycket stress i mitt liv. På alla sätt och vis. Bara att ta sig till Arlanda med fyra barn, fyra pass, åtminstone tre resväskor, två kreditkort och packa, ta ledigt, förbereda och sen komma iväg. För att vara borta en vecka eller två. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den yngre versionen av mig klarade av allt som var stressigt, utan att gå i bitar. Hade jag en annan toleransnivå, eller var jag bara så van vid att allt i livet var stress, innebar stress? Att leva var stress.Min sons hund håller på att dö. Han bodde hos mig i helgen när Ludvig var på bröllop och det är verkligen på gränsen till att han klarar en dag till. Kärleken. Smärtan. Hur vet man, när är det dags, och hur ska min son klara sig? Jag har gråtit så mycket i helgen, vi har gråtit tillsammans. Jag har skrikit i bilen på väg hem från Sigtuna VARFÖR måste alla människor gå sönder? För det är ju det som sker, livet går sönder och blir aldrig samma efter den stora kärleken är borta. Mitt liv gick sönder när jag var 26, nu går Ludvigs liv sönder. Ja jag hör hur du säger att det kommer bli bra igen, att det bara är en hund. Nej, det blir aldrig lika bra igen som det var när livet var snällt, tryggt, gott, när jag visste att Ludd ändå har Hammer, att han klarar allt tack vare det. Att hans liv i huset rullar på, att varje dag är en bra dag för hans bästa vän är med honom. Nu kan jag inte se honom någonstans. Hur ska han komma hem till ett tomt hem? Hur ska han gå till jobbet utan Hammer? Hur ska han kunna sitta i soffan och kolla på en match ensam. Det skär i mig som knivar, jag känner smärtan som kommer och ja, jag hoppas att han lever tills jag kommer hem. Att resa nu är ännu svårare, ännu stressigare än vad det hade varit annars. Vi skulle rest tillsammans, Ludvig och jag. Nu åker jag och hjälper honom på det sätt jag kan, löser lite problem, fixar, ställer iordning. Hammer i helgen flyger i sömnenLivet, den här delen, hatar jag. Sorgen, smärtan, förlusterna. Hans syster säger att hans liv kommer att bli ännu bättre, att han kommer att gå igenom detta mörker och komma ut i ljuset. Jag är rädd. Jag är orolig. Jag är mamma, inte bara till Ludvig men till Hammer också. Ni som förstår, ni vet.Jag sitter vid gaten, har gått en mil på morgonen från terminal 4 till terminal 5 tillbaka till terminal 4 och förstår inte vad som händer på denna flygplats. Vilken röra. Men allt gick bra, snabbt, lätt. Inga problem. 30 minuter sen var jag igenom allt.Jag saknar någon att luta mig emot. Jag saknar min person. Jag är så oändligt tacksam för allt jag har, alla fina fina barn, Lunis, alla hundarna, hur vi är familj tillsammans. Mellan varje person finns en hund. Sju människor och sju hundar. Jag älskar Ann-Sofie och Mirjam, hur de finns, förstår, stöttar, är pelare bredvid mig. Nu ska jag ha semester. Och fixa i Ludvigs lägenhet. Och mysa med min vän Lena. Det ska bli ett äventyr. Jag känner mig rädd, 55 år gammal på väg till Spanien. Jag som varit kors och tvärs över hela världen med 1, 2, 3 eller 4 barn i släptåg. Jag känner mig ensam, fast inte ensam. Omgiven av planeter liksom i omloppsbana.Igår bad jag för Ludvig, för Hammer, för mirakel hur nu ett sådant ser ut. Ett mirakel vore att Ludvig klarar smärtan utan att gå sönder. Att han går hel ur det här. Samtidigt myser lilla Charlie med Rakel, Ringo, Lunis, Quila och Laika. Denna älskade familj, hur klarar hjärtat att älska så mycket? KramShamis
