När vuxna barn gör slut

[caption id="1467"] I tomrummet när mitt barn gjorde slut skrev jag min bok[/caption]

Det finns vissa saker som är så oerhört stigmatiserade, speciellt för oss mammor. Det finns sånt som vi absolut inte får göra, tycka eller tänka. Om vi ändå gör det så ska vi absolut inte begå misstaget och berätta om våra tankar och åsikter. Risken är stor att vi blir uthängda eller cancellerade om vi är lite kända, och är vi bara helt vanliga människor så kan vi bli det stora samtalsämnet bakom vår rygg. Idag tänker jag prata om något som är otroligt skamligt, det är när vuxna barn gör slut. Jag har drabbats själv och flera av mina vänner har upplevt det vid ett eller flera tillfällen. Det är ett stort ämne som är enormt tabubelagt och något vi döljer för vår omgivning om det händer. Det är så stort att vi knappt vågar att dela våra innersta känslor med våra vänner utan vi kanske låtsas att vi är ok. Varför är det så, att i princip alla människor kan bråka och göra slut, men inte våra barn. Det är något med vår självkänsla, vårt värde som människa som liksom sitter ihop med att ha en bra relation med sina barn. Jag pratar inte i sig om det jobbiga i att ha dåliga relationer omkring sig, utan specifikt om när vuxna barn gör slut.

Ett av mina barn har gjort slut med mig vid ett flertal tillfällen. Flera av mina barn har gjort slut med mig åtminstone en gång. Det har varje gång varit på grund av anledningen att "jag har gjort fel". Vid ett tillfälle försökte jag att ta mitt liv, det är nu drygt sju år sedan. Det är klart att det var "fel" för mina barn, inget kan nog någonsin bli mer fel än så. Tankar som "mamma älskar oss inte om hon kan göra så" var nog de mest närvarande tankarna, och sorgen blandat med ilskan gjorde att de helt enkelt ville ta bort mig. "Vill mamma inte vara med oss så ska hon inte få vara det heller." Jag tror att detta är en helt normal reaktion om nu något kan benämnas som normalt när en förälder inte vill leva. De konsekvenser som mitt självmordsförsök förde med sig får jag nog leva med livet ut, och jag har accepterat det. Jag har accepterat mig själv i det, den jag var då, hur jag mådde, min oförmåga att klara av livet. Och jag sätter mig inte i den livssituationen igen. Jag har lärt mig att jag måste leva väl, må bra, så att jag inte drabbas av en så djup depression igen.

Den icke perfekta mamman Finns det en perfekt människa? Och finns det en perfekt mamma? Är det möjligt att sträva efter att vara det? Eller kommer livet alltid att utmana oss och vi kommer att visa hur mänskliga vi är? Mamma är på något sätt likställt med Gud för barnen, vi får inte fallera. Speciellt inte om vi är ensamstående, då är vi klippornas klippa, står stadigt i alla blåsväder och som ensamstående så stormar det ofta och rejält. När vi separerar kanske barnen är små och vi tänker att "vi fick iallafall barnen" även om vi gick lottlösa ekonomiskt. Vi älskar våra barn och lever i en bubbla av dagis, skola, aktiviteter, jobb, försörja, en chartersemester om året. Sen blir barnen tonåringar och tonen förändras, helt plötsligt kanske vi har två tonåringar hemma. En som skriker och en som aldrig är hemma, en som har en pojkvän som är kriminell och en som skolkar. En som helt plötsligt tycker att det är mycket mer chill att vara hemma hos en pappa man aldrig har bott med, för där är det ingen som tjatar. Och vi kämpar och försöker att styra upp, lösa vardagen med mat, läxor, jobb och ansiktet utåt, glöm aldrig ansiktet utåt. Och ett barn kanske blir stökigare och stökigare, bor borta mer och du har helt plötsligt inte längre samma nära kontakt. Och som mamma sörjer du. Du sörjer förlusten, du är trött på att klara allt ensam, du kanske börjar dricka lite mer vin för att orka. Du bråkar med pappan som nu är hjälten, han som nu helt plötsligt vet hur slipstenen ska dras fast han aldrig släpat på den en meter innan. Och barnet tar ställning emot dig, pappa är hjälten som nu efter 18 år ser och prioriterar ditt barn. Kil efter kil sätts in emellan er och du känner hur livet krymper ihop, saknaden är enorm inte bara fysiskt men i hjärtat. Detta lilla barn som du sörjt för i ett helt liv har nu inte bara lämnat boet utan lämnat dig. Allt du säger, alla argument, allt du gör vänds emot dig och du är ett offer. 18 år av omsorg, närvaro, kärlek och prioritet spelar nu inte någon roll och du är ett offer. Du blir deprimerad och dricker kanske lite mer vin i ensamheten på kvällarna. Rollerna har förbytts och en dag säger barnet "Mamma, jag vill inte ha dig i mitt liv längre".

Du sjunker. Det du har levt på i hela barnets liv, att kärleken mellan er är det viktiga, är nu borta. Betyder ingenting. Att du varit mamma i 18 år eller 24 år eller 30 år spelar ingen roll, med en mening tar allt slut. Och, det som alla tar för givet, är att det är DITT FEL. Du kan förklara, försöka förändra, bli bättre, vara arg, hur du än reagerar så är du körd. Bättre att hålla tyst. Berätta inget. "Nils bor hos sin pappa ett tag nu, för att jämna ut hans uppväxt lite. Han behöver vara med sin pappa också". "Jag är ok, ingenting har hänt, det var dags nu." Och du lider på ett sätt som du inte upplevt tidigare, för barnen bekräftar dig, du vet inget annat liv än livet med barnen för du hade ju inget alternativ.

Hur gör vi nu Vi låtsas, håller humöret uppe. Vi kanske döljer, försöker helt enkelt släta över att vi inte längre har en kontakt med vårt barn. Vi visar kanske en sida av styrka, av att sätta gränser, av att inte vara påverkade utan att vi stärks av upplevelsen. Det som inte dödar oss gör oss ju starkare. Men inuti oss? Vi känner skam. Vi känner skuld. Något måste vi ha gjort fel. Vi känner oss dåliga. Detta är det största beviset på att vi är dåliga mammor, att barn gör slut. Det händer inte annars. Det måste vara vårt fel. Vi tar på oss all skuld och allför ofta sjunker vi in i depression och destruktiva beteenden för att söka tröst och lindring. Och det blir värre. "vad var det jag sa, mamma är ett offer, hon tänker bara på sig själv."

Vad är sant Är det sant att det alltid är mammans fel när vuxna barn gör slut? Kan vi alltid klandra och hänga ut mamman? Varför gör vi det så slentrianmässigt, ger mamman skulden? Och hur kan pappor som inte ställt upp varken ekonomiskt, tidsmässigt eller emotionellt bli hjältarna? Är detta sanningen om oss, eller är det en cementerad uppfattning och en kvinnofälla större än själva skilsmässan? Är pappans hjältestatus förtjänad eller är det i grund och botten en konsekvens av skilsmässans obalans där han gick med alla pengar och lämnade mamman med barnen? Var det skrivet i framtiden redan då, att han en dag kommer att bli hjälten och mamman förloraren för att så ser vårt samhälle ut? Att efter 18, 20 eller 30 år som ensastående mamma så är man trött och det perfekta som vi alltid strävat efter krackelerar när barnen kommer in i tonåren eller flyttar hemifrån? Och den depression som merparten av ensamstående mammor befinner sig i under perioder är något som samhället ska ta på allvar. Det är inget fel på oss, bördan har bara helt enkelt blivit för tung och någon gång under ett barns liv så orkar vi inte att hålla ihop det. Är det sant, är det ok, att som ensamstående mamma så får man inte bryta ihop ibland för då äventyrar man allt?

Mitt eget liv Mina barn har gjort slut med mig. Den första gången för sju år sedan var hemsk. Den andra gången för fem år sedan var ännu värre. Den senaste gången för två år sedan var på något sätt droppen. Jag orkade inte känna mig så dålig igen. Jag insåg att jag alltid levt mitt liv för att barnen ska tycka att jag är bra, för att VARA bra för dem. Jag har alltid trott att jag har varit bra och tre av fyra barn har bara vuxit upp med mig. Papporna har inte betalt underhåll, jag har tagit alla föräldrarmöten själv, 3 liv med hela spektrat av allt från vänner, aktiviteter, läxor, blöjor, sjukdomar, fyllor, självmordsförsök, misslyckande, segrar, konflikter, allt har jag upplevt och burit själv. Inte så konstigt att man inte orkar, inte konstigt att depressionen lurar i vassen. Denna senaste gång så kände jag att nej, nu fan räcker det. Jag orkar inte ta mer skit. Jag kan inte låta barnen definiera mig. Papporna har aldrig låtit barnen styra deras liv, och nu satt jag återigen fast i en rävsax, "Mamma, jag vill inte ha dig i mitt liv". Jag bestämde mig för att stå pall. Jag bestämde mig för att inte ta på mig offerkoftan en tredje gång utan att tänka tvärsom. What if det inte bara har med mig att göra? Tänk om det är så att mitt barn gör slut med mig på grund av sig själv? Tänk om det är så att mitt vuxna barns liv har mindre med mig att göra och mer med hen själv att göra? Eller, gud förbjude, det kanske har med den frånvarande pappan att göra? Vad har hans frånvaro i hens liv skapat för sår och trauman? Är det alls rimligt att min närvaro har skapat mer skador och att allt är mitt fel? Är jag en så hemsk människa eller försöker hen skapa ett monster av mig för att bekräfta att hen är bra själv?

Jag har blivit uthängd i media, baktalad, anklagad för än det ena än det andra. Det finns nog inte en diagnos som jag inte förknippats med, inte ett negativt karaktärsdrag. Jag har sett mig själv gå igenom en transformation från att vara en förövare, mentalt störd, narcissist, you name it. Och jag bestämde mig för att göra ingenting. Vara som en gås eller en sten. Inte låta det ta plats i mig. Den enda som kan göra mig till ett offer är jag. Ingen annan. Andra kan kalla mig vad som helst, är jag sann i min kärna och vet vem jag är så berörs jag inte. Jag vet vem jag är nu.

Barnen framför allt I grund och botten så tror jag att det är vanligare att vuxna barn gör slut med sina ensamstående mammor. Jag gissar utifrån mina egna och mina vänners erfarenheter, men jag upplever att det är så. Så det stora, grundläggande felet är nog att det inte är två föräldrar som delar på ansvaret för barnen. En obalans råder från början och det kanske är den som barnet försöker att utjämna. Det kanske är en ilska i barnet att vi mammor faktiskt genom att ha inställningen att "barnen och kärleken till dem är viktigast" berövar dem närheten till sina pappor. Vi går rakt in i vår egen fälla och hyser ett underliggande förakt för papporna. Hela denna ekvation kommer till ett antiklimax, kanske i tonåren, kanske när barnen är vuxna och oftast när vi är svaga. Vi är deprimerade, dricker för mycket eller har gått in i en destruktiv relation. När vi är svaga finns möjligheten att ställa oss emot väggen och utmana oss. Våra barn VET att de förlorar något stort genom att vi tagit 100% av ansvaret, dvs sina pappor. Jag vet att många kommer att protestera och säga att de var tvungna att ta hand om barnen. Jag tyckte så själv. Och nu, idag, så vet jag att jag var hjälten då när vi skildes, jag satte barnen framför allt. "Fuck you asshole pappa. Svin. Inte ens betala underhåll. Du är inte bra för mina barn."

Vad samhället kan göra Jag tror det är livsviktigt för barnen att samhället stöttar ensamstående mammor bättre. Inte bara ekonomiskt med hjälp med barnen, men även emotionellt och därmed minska känslan av att vi är så livsviktiga. Vi behöver kunna slappna av. Ställföreträdande pappa typ. Skapa balans i tillvaron och en möjlighet för mammorna att ha ett eget liv. Jag tror också att vi ska vara medvetna om att den deprimerade, ensamstående mamman är en regel och inte ett undantag, och att det skapar en negativ miljö för barnen. Vi behöver ett samhälle som stöttar föräldrar genom skilsmässor och som uppmärksammar systematiska orättvisor. Det är extremt sällan som en pappa har barnen mer tid och att en mamma betalar underhåll. Det är mer vanligt att mamman har barnen mest och att pappan inte betalar underhåll. Vi behöver balansera upp detta när skilsmässan uppstår, reglera en balans och skapa förutsättningar för båda föräldrarna att finnas för barnen OCH ta ansvar ekonomiskt, tidsmässigt och emotionellt. Då skapar vi förutsättningar där ingen förälder ser den den andra eller sig själv som ett offer. Att växa upp med en mamma som är ett offer gagnar inget barn. Att veta att pappa inte har funnits där för mig gör inte per automatik att man tycker att mamma är fantastisk. Lika ofta kan det nog bli tvärsom som i mitt fall, att jag ses som ett offer och pappa är den framgångsrika hjälten. I sin frånvaro har han inte åsamkat skada, bara närvaro kan göra detta är nog logiken.

Sluta spela Gud i våra barns liv Lång utläggning som kanske inte helt "makes sense", men jag har gått från att vara ett offer som "vigt" mitt liv åt barnen till att propagera för ett samhälle där vi tar ett gemensamt ansvar om vi har satt barn till världen. Och vi behöver samhället stöd för att få ordning på detta. Vuxna barn som gör slut med sin mamma har troligtvis vuxit upp med skilda föräldrar och spenderat merparten av sin uppväxt med sin mamma. Det är vad jag tror. Jag tror inte att barnen gör slut för att de älskar oss mindre, snarare tvärsom. Jag tror att illusionen de växte upp i, att mamma är bäst, att mamma klarar allt, gör ont att mista. Och att det kanske är helt naturligt att göra slut med oss för att skapa balans, dvs få mamma att fatta att hon inte är Gud i deras liv. För det är en jobbig roll att ha. Det är enklare att vara en normal mamma, en sån som misslyckas ibland, som kanske dricker för mycket ibland. En mänsklig mamma som vågar vara sig själv och inte längre sätter andra före utan vågar fundera över vad hon gillar. Ibland undrar jag hur mitt liv hade varit utan barnen. Den tanken är inte i närheten av att ångra mina barn. På tal om sånt vi får tänka, tycka och göra som mamma. Att ångra något är likställt med att säga att nuet är fel, för varenda litet steg har tagit oss hit. Och mitt liv är fantastiskt, med hela sitt innehåll. Det finns inget jag inte vill ska ha hänt i det förflutna, och det som har gjort mest ont är det som jag vuxit mest av som människa. Inte som mamma men som människa. Numera är ensamstående 4-barns-mamma inget jag kallar mig för, det som tidigare gjorde mig stolt och definierade mig. Idag är jag Shama, mamma, mommo beroende på vem som pratar med mig. Jag är en kameleont som kan anta vilken roll som helst som jag känner är skön att ha idag. Jag älskar mina barn lika mycket idag som igår och chansen är stor att just detta faktum är just det, ett faktum. Relationerna förändras, livet händer, och ibland gör nån slut med oss. Och det är ingen katastrof utan kanske bara ett steg i utvecklingen för att skapa harmoni och balans.

Vad tycker du? Vad har du för erfarenhet? Hur kan vi förändra vårt samhälle till det bättre så vi får en balans för barnen så de växer upp utan ilska mot sina föräldrar? Dela gärna i kommentarerna så vi kan få igång en debatt, både för vår egen och för barnens skull.

Kram!

Shama