Här ligger han i solen, Charlie Brown. Varje dag så ligger han och sover säkert 20 timmar. Sover han inte så vilar han. Eller vill bli klappad. Lever livet. Och här ligger han, Sam Samsonite. Han vilar inte lika mycket, vankar av och an lite mer, är alltid upp för en promenad och skriker av lycka när någon kommer hem. Någon. Vem som helst. Alla gör Sam kissnödig av glädje. Och här har vi originalhunden, Sir Henry Persson. Den bästa, han som har varit med oss alltid för så känns det. Han som alla barnen har vuxit upp med, förlagan till alla andra kopior. Han kämpar lite mer nu för tiden, har ont i benen och har svårt att slappna av om jag är i rörelse. Vill inte förlora mig ur sikte. Igår nattade jag honom och luktade på hans huvud som alltid. Henry doftar som em sommaräng. På riktigt. Alltid nytvättad i lindblomschampo på huvudet. Hans super power. Jag pussar honom alltid på den långa mjuka delen av nosen som är mellan ögonen och nosen och nu, den senaste tiden, blir jag alltid gråtfärdig. Jag vet att det oundvikligen är så att han om inte alltför lång tid, måste gå. Gå vidare och träffa Shanti och Pepper och jaga moln.Jag kan inte tänka på det, jag blir så ledsen, så jag stänger av. Allt är bra bara bra. Och nu ligger mitt största hjärta under bordet nu när jag satt mig ned, tassen sticker fram och han suckar och jag vet att han hoppas att jag ska skriva länge länge. För Henry är trött och vill vila, men vill samtidigt inte missa en sekund med mig, med chans på mat, på promenad, på race på Gärdet. Jag vet att det som jag irriterar mig på mest, att han inte lämnar mig ifred, är det jag kommer att sakna mest. Saknaden kommer vara öronbedövande.Men tills dess så fortsätter vi att bevaka varandra från mindre än en noslängds avstånd, Henry och jag. 13 år tillsammans på det 14:e.
