[caption id="1579"] Att avundas mig hunden Henry det är helt ok! :-)[/caption]Jag har funderat mycket på kvinnlig avundsjuka det senaste året.Vi är många som har hört frasen ”hon är bara avundsjuk” när vi var små, när vi blivit illa behandlade. Som att det vore en godtagbar ursäkt för att behandla någon illa, att vara avundsjuk. Min extramamma Karin kunde säga så, eller min fröken i skolan och alltid när jag blev mobbad. Kanske hade de rätt, för jag blev alltid mobbad bär jag var duktig, sprang snabbast eller gjorde flest mål. Jag tillhörde inte kategorin barn som blev mobbade för att de hade glasögon eller var rödhåriga (ja, på min tid fick man inte avvika alls och ordet mångfald fanns nog inte i SAOL), jag blev mobbad när jag var bra. Tyvärr gjorde just det att jag var duktig att de vuxna aldrig klev in och styrde upp de andra barnen. Det blev underförstått att jag i princip skulle vara tacksam att de andra mobbade mig, för jag var ju så duktig. Snacka om sjuk vuxenlogik.Jag var utsatt för den typen av mobbing från extremt unga år tills jag var 12-13 och kunde börja ge igen, eller fick andra vänner som också var ”duktiga”. Fram till dess var det alltid osäkert om jag fick vara med, förutom på matcher och tävlingar såklart. Som människa, som Shama, saknade jag värde. Det blev en så otrolig paradox för mig att växa upp i. Å ena sidan så var jag duktig och fick andras, ofta de vuxnas, bekräftelse. Å andra sidan fick jag stryk eller blev utfryst för att jag var bra. Och oavsett reaktion, borde jag vara tacksam. Jag gick mellan att hålla mig undan, springa ifrån, sjunka in i min värld av böcker till att vara bäst på plan och göra sju mål och bli värvad. Det skapade en grym osäkerhet i mig där att vara bra alltid var förknippat med en rädsla för konsekvenser. Till slut tog jag en annan väg, valde bort, flyttade, visade att jag klarade mig utan dem. Men gjorde jag det? Eller har jag varit en fasad med en massa tomrum inuti, alltid på min vakt beredd att bli exkluderad?[caption id="attachment_1489" align="alignnone" width="1024"] På omslaget till min bok ser ni lilla jag, fyra år gammal och vuxna jag[/caption]Det senaste årets hårda vaccindebatt, eller brist på debatt har tagit mig hårt. Jag är ovaccinerad och har blivit beskylld för att vara egoistisk, antivaxxare, nazistsympatisör, ja, det har saknats gränser för vad människor har ansett sig ha rätt att uttrycka. Jag har återigen får stryk mentalt, fått höra att jag är ingen, värdelös, saknar hjärna och inte har rätt att ha åsikter. "Kan du inte bara vara snygg och hålla käften" är en kommentar som jag matats med. Radikala försök har gjorts för att få mig att förlora uppdrag, jag har förlorat vänner och jag har varit tvungen att blockera människor för att undvika skada.”De är bara avundsjuka” har mina vänner sagt i ett försök att trösta.Men det har inte tröstat. Avundsjukan som slår och straffar och fryser ut har aldrig någon ursäkt. Det är inte mer rätt att slå på någon som är stark eller ser stark ut, än att slå på någon som är svag och utsatt. Det är aldrig ok. Att använda avundsjuka som en ursäkt att bete sig illa skadar lika mycket, oavsett hur framgångsrik eller snabb man är. Jag minns när min äldsta dotter blev mobbad i skolan. Hon var snabbast, bäst i alla ämnen, vacker, populär. Och avundsjukan drabbade henne som en blixt från en klar himmel. Helt plötsligt fick hon inte vara med och någon skapade ett konto på Lunarstorm som hette ”Hata Rakel”. Tröstade jag min dotter genom att säga ”de är bara avundsjuka”? Nej, jag gjorde inte det. Jag ringde upp föräldrarna, jag rörde upp himmel och jord, jag var som en lejonmamma speciellt när det kom till att stå upp för mina barn. För mig var det fakta att min dotter var bäst på det mesta hon tog sig för, och inget hon skulle be om ursäkt för. Och att ursäkta de andra barnen som frös ut henne, det gjorde jag aldrig. Mobbing är mobbing oavsett offrets ”status”.Jag upplever att avundsjukan har ökat, åtminstone i min värld, och jag tror att det beror på att jag äntligen har kommit tillbaka till att det är ok att vara bra. Det är ok att visa sig själv för omvärlden, att inte dölja den jag är. Det är till och med ok att säga ifrån, att uttrycka vad jag känner, och jag ska inte behöva oroa mig för konsekvenser. Det är mer rätt att vilja vara den bästa versionen av sig själv, än att oroa sig för om någon kommer att bli avundsjuk. Jag tror att detta är något vi kvinnor gemensamt behöver tala om, och arbeta med för att komma till rätta med. Uttrycker vi oss så fortfarande till våra egna barn, eller säger andra vuxna i våra barns närhet så som de vuxna sa till mig?Jag kan själv känna styng av avundsjuka ibland när andra har mer eller ser lyckligare ut på sociala media. Då måste jag ta en paus i det jag gör och tänker och rannsaka vad som pågår inuti mig. Det blir då ofta en inre dialog av typen ”Shama, du är avundsjuk,så enkelt är det. Det är därför du tycker att hon är en pissråtta. Äg det, detta är ditt problem Shama. Fundera istället på VARFÖR, vad i dig är det som känner osäkerhet nu.” Otroligt ofta är det en yngre version av mig som reagerar med avundsjuka, hon som inte hade tillräckligt, som var rädd. Nu har jag börjat att skina igen. Jag håller inte längre tillbaka mig själv, mitt självförtroende har kommit tillbaka. Jag vågar, jag tar för mig, jag är inte rädd. Och helt plötsligt är mitt liv fullt med ”avundsjuka” kvinnor om jag ska tro mina vänner. Jag får inte alltid längre vara med, blir oftare exkluderad. Å ena sidan. Å andra sidan blir jag inbjuden till andra sammanhang, nya konstellationer, fulla av människor som verkar skina själva.Så vad är då min konklusion?Jo, att vi ska skina, vara de vi är och inte hålla tillbaka vårt ljus. Och genom att göra det så kommer kanske några vänner att försvinna, men de som ser ditt ljus kommer att komma till dig. Avundsjuka har ingenting med dig eller mig att göra när vi utsätts för den, det är en brist hos den andre. När jag är avundsjuk lider jag brist på något jag tror jag saknar. Frågan är om vi saknar något alls eller om det bara är ett gammalt tråkigt mönster vi tyvärr lärde oss när vi var små.Jag tror att vi alla kan bli så hela i oss själva att vi med glädje kan se andra lyckas.Jag hoppas att jag själv kan bli så hel inuti, det vore väldigt fint för en sådan människa vill jag vara.Kram!ShamaP.S. Följ mig gärna på Instagram där jag postar en massa mer om livet i stort och mitt eget liv i synnerhet
