Alla foton är tagna av min svärson, DennisDet här är Charlie. Han är mitt inre. Det känns som att Charlie är min essens, den jag är på djupet, det mjuka, oskuldsfulla, oskyldiga, naiva, starka, bestämda, tydliga, kärleksfulla. Med Charlie finns inga tveksamheter. Han bara är.4.8 kilo hund och en betydelse för mig som sträcker sig runt jorden fyra gånger, som når stjärnor och planeter och evigheter. Jag vet redan nu att tiden utan Charlie kommer att vara av en annan karaktär, att mina behov och aktiviteter då kommer att vara annorlunda. Ibland undrar jag vem som är för vem, vem som leder vem på vägen, vem som är mest betydelsefull och om man måste värdera. Charlie är en hund, jag är en människa. Och jag vet att det vi är för varandra i det här livet har en stor betydelse för oss båda.Charlie och jag lär varandra om trygghet och kärlek och rädsla. På insidan är jag en liten mjuk chihuahua jack russel med underbett och ett extremt stort behov av kramar. På insidan vill jag ha all kärlek jag ger till Charlie, och han ger mig den i retur. Vi bollar gåvor mellan varandra, en blick, en hand, en tass som säger klia mig. Vi sover tillsammans, har våra rutiner och de är ett flöde av små skeenden som repeteras dag efter dag.Charlie är precis som jag ett traumatiserat barn, eller valp. När han var sex månader kom ett lite barn på stranden och tog honom. Sedan dess är han rädd för människor, speciellt barn, och biter dem gärna. Eller gjorde. Under de åtta år som passerat och speciellt de två sista åren har Charlie förändrats. Hans tillit till människor har bytts från rädsla till trygghet. Han går fram till främlingar, inte för att bitas utan för att bli klappad. Han gosar ihop sig i Lea Lunas knä och hon säger Jag älskar dig Charlie, fast han nafsar på henne ibland. Hon är inte rädd så Charlie blir tryggare med barn också. Jag smyger in Charlie på No18 fast det råder hundförbud och ägarna säger "Shama, var rebell, ta med honom ändå, han är ju så fin."Vi har gått från att ideligen säga "håll in Charlie, stäng in Charlie, ta bort Charlie" till att släppa ut honom fritt bland på folk i barer och cafeer och låta honom nosa sig fram till kärlek. Han har en väldigt utvecklad nos för kärlek, och anka. Jag funderar på vad är det som har gjort att Charlie har förändrats så mycket de senaste två åren? Hur har han lyckats vända detta negativa beteende där han biter okända personer när han passerar på gatan till att bara strosa omkring och bli klappad?Såklart. Vi speglar ju varandra Charlie och jag. Det är ju JAG som har gått från att vara rädd och bita folk till att älska dem och vilja kramas hela tiden. Det är ju JAG som inte längre är rädd för människor. Alla foton är tagna av min svärson, DennisJag trodde aldrig att jag skulle säga "Jag älskar människor", men det gör jag. Varje dag får jag nya vänner, och jag är så mycket bättre på att ta hand om de jag redan har. Jag tror inte längre att folk ogillar mig, jag VET att människor tycker om mig. Som jag är. Inte för att jag gör något bra. Min tid av prestationsbekräftelse är över. Åtminstone för nu. Jag vågar vara mig själv tillsammans med andra och har slutat att anpassa mig och bli den jag tror de vill att jag ska vara.Jag vet att jag är stökig och högljudd. Jag vet att mit tålamod är dåligt. Jag vet att jag är en dålig förvaltare. Jag vet att jag är mycket och inte alltid så enkel. Jag tror att jag kanske har en diagnos eller två. Och idag gör det inget. Jag behöver inte längre dölja det jag tyckt varit fel och fult, jag tillåter mig att vara allt.Om ni visste hur jag har skämts för Charlie, att han varit så opålitlig med människor. Ursäktat, tagit bort, ljugit. Alltid älskat men inte varit stolt alls. Och idag är jag stold över denna lilla hund, över det han klarat och lyckats vända i detta liv. Över den han är, och hur älskad han är av de allra flesta numera. Även de som tidigare varit skeptiska och rädda.Det går att vända ett liv. Det går att förändra sig själv. Det går definitivt att lära gamla hundar att sitta. Och det går att förstå sig själv mycket bättre genom att observera sin hund, sin bästa vän, sitt hjärta inuti sitt hjärta. För det är det jag tror de är, hundarna. Vi får dem som gåvor för att vi har något att lära oss, om oss själva. Charlie har lärt mig tillit, mycket om kärlek och definitivt att det imperfekta är mer än perfekt, att det inte är vad vi gör och hur vi ser ut som betyder något alls. Det är vår insida och mjuka päls och tass som öppet säger älska mig, krama mig, klappa mig som räknas. Alla foton är tagna av min svärson, DennisCharlie. I carry your heart in my heart.Så alla som undrar vem jag egentligen är under allt, nu vet ni. Jag är 4.8 kilo mjuk blandras med underbett och ibland, men inte särskilt ofta numera, så bits jag.P.S. Vill du också ha så här fina foton på din hund (och dig själv) så kika in på Dennis hemsida. Han är bäst på att få fram hundars och din essens och jag kan alltid ha Charlie med mig för resten av livet den dag han ska över till andra sidan.
