Charlie och jag för Understatement Underwear och deras Self-love Collection som släpps i januariFör tio år sedan, på nyårsafton 2015, packade min man en resväska och gick ut ur vår lägenhet för att aldrig mer komma tillbaka. Anledningen till det har jag pratat om så många gånger, repeterat till vänner, i poddar, beskrivit i min bok. Där och då tyckte jag att han stod för 90% av problemen i vår relation, idag vet jag att det inte var sant.Vi levde ett liv som beroende och medberoende, förövare och offer, och i min roll som den svaga upplevde jag alltid att allt var hans fel. Om han inte gjorde x och y, och han inte sa a och b, om han tänkte si eller så så skulle allt vara annorlunda. Sanningen är att min man var som han var, med sina fel och brister och jag var som jag var, med mina fel och brister. Vi hade goda sidor också, tillsammans. Och de var alldeles för få för att bygga en relation på. Det finns mycket vi inte borde gjort som att flytta ihop och gifta oss, men nu blev det så. Och på nyårsafton för tio år sedan fick jag nog, bägaren rann över, jag orkade inte mer. Varpå han packade en väska efter 6 år tillsammans och försvann och lämnade mig och hunden Henry kvar. Allt förändrades för två vuxna, fyra barn och två hundar den dagen. Och vi pratade i princip aldrig mer med varandra, han och jag. Livet lappades ihop för mig och han hade en ny flickvän en månad senare. Olika. Efter tre månader flyttade jag och min yngsta till en ny lägenhet, den jag bor i idag. Hon och jag lyckades lappa ihop vårt liv och de andra barnen var stora, bodde utomlands. Åren gick, jag kravlade mig upp ur en djup depression och för varje år som gick mådde jag bättre och bättre. Jag bytte karriär, mötte nya människor, fick många nya vänner. Vänner var något jag saknade enormt i livet med min exman, men som medberoende snurrar ju hela livet runt den personen som inte förrän på slutet förstod jag att jag saknade support. Som medberoende är du den som fixar allt, ekonomi, skolor, jobb, aktiviteter, resor, allt. Familjens liv bygger ofta på att du håller ihop och fixar högt och lågt. Offer är ett svagt ord, för du väljer själv att vara i det. Alla känslor av självömkan, underlägsenhet, värdelöshet, otillräcklighet, av att vara oälskad är där. Och du stannar. Det tog så lång tid för mig att bli fri från all ångest och stress jag hade i kroppen, och att bearbeta förlusten. Sorgen av att en relation tar slut kan vara jämförbar med död, och så kändes det de första åren. Speciellt då vi inte hade någon som helst kontakt vilket jag var rekommenderad, och då han verkade gå vidare utan att titta bakåt. Sorg, förlust, utanförskap, värdelöshet, allt som är svart och mörkt bodde i mig under lång tid.Och livet går vidare, om vi låter det. Släppa taget kan man göra flera år efter en separation har skett, det viktiga är att det görs. Att det förflutna slutar att pocka på uppmärksamhet i nuet, att det som har hänt får vara så som det är utan att ältas mer. Det slutar att göra ont.Om jag säger att livet var svårt för mig och gjord ont i fem år är det ingen underdrift. Det har inte bara med honom att göra utan gammal sorg kom upp, gamla förluster, min far som dog ung, min man som dog när jag var 26, allt adderades på i en röra av förlust. Och summan av kardemumman är att det fanns en underliggande känsla av värdelöshet, utanförskap och misslyckande. Jag var ofta lycklig och under ytan misslyckad. Jag levde i tron att utan man är jag ingen, utan en kälek i mitt liv i form av en man är jag misslyckad. Och som jag försökte! Jag dejtade så många killar, jag prövade alla olika versioner och åldrar och ursprung och religioner för HAN måste ju finnas någonstans. Flera gånger trodde jag att jag var kär, men vet du, det var bara ett nytt medberoende. Av alla män jag mött under dessa tio år så finns det inte en enda jag kan säga att jag hade kunnat relatera på ett sunt sätt till. Kanske bygger alla relationer på ett visst mått av medberoende och kanske är jag överkänslig för det och kanske attraherar jag och attraheras jag av män som har ett trassligt förflutet. Och jag vet att eventuella känslor inte är kärlek utan just den här knasiga dragningen som finns när man är lite halv inuti.Grattis Shama, du har varit singel i tio år! Vilken bedrift! Och så känns det!Om någon hade sagt till mig när min exman försvann på nyår 2015, att "du kommer att vara singel i minst tio år" då hade jag aldrig kunnat hantera det. Jag hade gjort allt i min makt för att motbevisa universum och säkert haft en ny, dålig relation bara för att slippa vara ensam. Och här är jag nu. Nyårsafton närmar sig med snabba steg och chansen att Mr Right knackar på innan dess är inte troligt.Tio år som singel, jag. Jag som har varit i en relation sedan jag var fjorton år. Som gått från famn till famn och ibland osnyggt nog överlappat den ena relationen med en annan. Mina vänner har skiljt sig och träffat ny man och separerat igen, eller varit tillsammans med samma man i trettio år. Det är inte många runt mig som är singlar faktiskt och det gör inte alls ont i mig. De första fem åren gjorde det ont att andra hade relationer och var lyckliga i dem. Idag blir jag glad för deras skull om de är lyckliga. Vänskap har kommit att betyda så mycket, och livet självt. Tidigare var en relation likställt med lycka, idag är ett fint liv likställd med lycka.Jag har alltid varit medberoende sedan jag var liten, det har med min historia att göra. När jag var medberoende och i en relation kändes mannen som viktigare än mina barn. Jag har funderat över varför det är såhär, hur det kan bli så skevt och sjukt i oss. Jag tror att det är för att vi tror att vi alltid har våra barn, men att mannen måste vi kämpa för. Han är inte given, inte blod. Sanningen är att ingen är given. Jag har förlorat alla mina barn och det har kanske varit min största lärdom, att även utan barnen, utan mannen, så är jag ok. Jag har blivit som ett eget träd, med rötter som växer sig djupare för varje år och en krona som breder ut sig.Mitt barnbarn Lea är i den åldern där hon undrar och frågar om relationer, om kärlek. "Känner du dig ensam Mommo när du åker hem från oss" frågar hon. Och jag svarar "Lea, jag känner mig aldrig ensam." Och det är inte en klyscha, det är sant. Jag känner mig inte ensam. Ibland kan jag känna att jag saknar support på närmre håll, som nu när jag är sjuk eller när jag behöver hjälp med Charlie. Men den ensamheten är mer praktiskt och inte emotionell. Jag är del i sammanhang och nätverk idag som betyder mycket för mig, där jag känner mig hemma. Jag har många vänner att ringa och idag är min ensamhet oftast självvald. Hur andra ser på mig vet jag inte och jag bryr mig inte. Förr i tiden var det en stor sak, vad andra tyckte, hur andra såg på mig. Idag är jag bra som jag är och min ensamhet är en möjlighet för mg att skapa, blogga, skriva, baka, bygga, eller bara sitta i soffan och kolla serier. Jag tar absolut ett glas vin själv eller äter oxfile själv, hur vore det att vara tvungen att göra det ihop med någon? Livet ser inte ut så för väldigt många och att vissa saker är förbehållna en relation köper jag inte längre. Parmiddagar är diskriminerande, Valentine's Day ett kommersiellt jippo, och kärlek är bara kärlek om den är på riktigt, inte för att man är i en relation.Jag har så många kärlekar idag och mina barn får numera se sin mamma så som hon är, med alla fel och brister och allt det goda också. De slipper nattsvart sorg och ångest (och jag med), de slipper kaos och flyttar, de slipper nya introduktioner. De får kreativitet och ADHD, de får kärlek och kramar, de får långa monologer om livet som de inte bett om, de får emellanåt ett nej (helt nytt) och de får oftast ett ja. Och vet ni en sak? Som singel sover jag om natten. Jag tittade just på min statistik över min sömn och de senaste 2347 nätterna har jag sovit i snitt 8 timmar och 19 minuter med 85% sömnkvalitet. Det är alltså de senaste sex årens sömn som jag har sovit tillbaka i min kropp efter minst 30 år av ångest som medberoende. Om det är värt att fira? Absolut!Hur har du det? Är du singel sedan länge? Är det något som tynger dig? Skäms du för det? Känner du dig utanför? Eller är du som jag så tacksam för allt i livet som är så bra att det blir en detalj och inget problem? Är du medberoende och har svårt att vara själv? Har du svårt att erkänna och se verkligheten så som den är? Så var det för mig för tio år sedan. Jag trodde att mitt liv var slut utan min exman, nu visar det sig att mitt livet verkar börja om på nytt varje år, en ny period av utveckling med nya upplevelser. Och världen i sig består av så många problem att försöka lösa och att ha eller att inte ha en relation är definitivt inte ett av dem för mig. Kram och gott nytt år och grattis till mig på 10-års-dagen!Shama
