Jag vet inte varför, men så är det, jag är aldrig inbjuden på nyår. Jag kan inte minnas ett tillfälle då någon bjöd mig eller frågade vad jag ska göra på nyår. Nu kanske ni tror att jag överdriver, tänker att det kan väl inte vara sant. Shama som verkar så populär, som har så många vänner. Nu har hon tagit på sig offerkoftan.När jag var lite firade vi alltid nyå antingen med mamma eller pappa, så var det när man hade skilda föräldrar. Nyår hos pappa var magiskt, då var det julafton och nyår i ett, både presenter och fyrverkerier och en massa glädje. Nyår hemma hos mamma var mer lågmält gissar jag för jag minns dem inte. Sedan fick pappa cancer och blev sjuk och allt blev konstigt och berodde på hur han mådde. Jular och nyår blev mer ansträngt och när jag var 17 blev jag utslängd hemifrån. Nyåret 1985 firade jag för första gången ute på krogen med vänner som var 10-15 år äldre. Jag minns att jag ringde hem till mamma från en telefonautomat, jag var jättefull, och sa att jag ville komma hem. Hon grät och jag grät och vi sa Gott Nytt År. Sen blev jag ännu fullare och gick hem med en random kille istället. Det tog ytterligare två veckor innan jag kom hem.Året efter var pappa död och vi firade jul och nyår i Norge med pappas fru Marianne och mina systrar. Jag åt och kräktes upp det mesta i en dryg vecka och kämpade för att dölja min bulemi. Livet var sorg och ångest.Tre år senare är jag mamma. Rakel och jag tillbringar hennes första nyår med Marianne i Linköping och det är början på en tradition. De nästkommande åren är jag alltid hos Marianne på nyår, med ett, två eller tre barn. Alltid bara jag och barnen, det blev liksom så, papporna skulle jobba eller gå på fest. Jag var tacksam för den fristad, den källa till glädje det var att välkomna ett nytt år tillsammans med henne och barnen. Sen dog Marianne.Det känns som att nyår ofta är förknippat med sorg och förlust för mig. Det finns alltid ett första nytt år utan någon man älskar. 1985, 1993, 2004, 2014, pappa, Stefan, Marianne och mamma. Att ett nytt år kommer innebär på något sätt ett faktum att det inte kommer att levas fler år tillsammans med varandra.Sen kom pandemin och ingen blev bjuden någonstans och det var skönt. Jag firade med en eller två vänner hemma hos mig och vi pysslade lagade god mat hade mysigt. Det var enkelt, inga stora gester, inga löften eller förhoppningar om storverk.Vad har allt detta att göra med det faktum att jag inte blir bjuden någonstans idag?Troligtvis ingen alls. Eller kanske vet folk att jag har lagt mig till med en attityd om att nyår inte är så viktigt, att det är en dag som alla andra och att jag inte bryr mig. Kanske tror folk att någon annan har bjudit in mig. Kanske tror folk att jag själv har bjudit in vänner och ska fira tillsammans med dem.Jag vet inte.Jag vet att jag har många vänner.Jag vet att många tycker om mig.Jag vet att jag är annorlunda och ofta känner ett utanförskap.Jag vet att jag är singel och har varit i åtta år och att singelskapet exkluderar mig från just denna högtid.Men ändå.Om jag är ledsen? Jag vet inte.Jag brukar tänka att det ordnar sig och att jag har ett bra liv och att många med mig är ensamma och oinbjudna. Tydligen bryr jag mig eftersom jag skriver om det. Men om jag är ledsen? Jag vet inte. Jag kanske inte känner YES, ingen har bjudit mig i år heller! Men jag är inte direkt ledsen. Känner mig mer speciell kanske, unik och annorlunda, att klara av ensamheten har blivit lite av en superkraft.Jag tror jag ska välja det och tycka att det är fantastiskt att i denna stora värld med alla dessa människor så tillhör jag den unika grupp som tydligen ska klara av att vandra från 2022 över till 2023 med sig själv.Jag vet att jag inte vandrar ensam. Många vandrar ensamma tillsammans med mig.Förresten. Jag tror att 2023 kommer att bli ett fantastiskt år!KramShamaP.S. Man är aldrig ensam med en Charlie.
