Omslaget till Polens största magasin för kvinnor Elenor Hällegard min partner, fotograf Veronika SzwejkJag växte upp i ett matriarkat där känslan av skuld var en av mina allra starkaste känslor. Glädje och skuld. Två motpoler som i mitt liv är starkt förknippade med varandra där framgång och avundsjuka var bränslet.För mig är framgång förknippat med skuld, en känsla av att jag gjort fel. Jag sitter här idag och undrar om jag är ensam om detta, att när det går bra för mig så kommer en automatisk reaktion att jag måste tona ned mig, dra mig tillbaka, släppa fram andra i ljuset. Förminska mig. I hela mitt liv har jag gått mellan dessa polariteter, att vara framgångsrik och förminska mig, på grund av känslan av skuld.Hur hanterade jag det här när jag var liten? Jag drack. Jag fick så mycket ångest att alkohol var en lättnad för mig. Ett stort problem var att när jag blev full så kände jag mig framgångsrik, tidigare hade ju glädjen över framgångar framkallat endorfinerna, nu var det alkoholen. Så känslan av skuld fanns alltid där efter en fylla, ångesten blev ännu värre. Under flera år mellan det jag var 14 till 19 levde jag i ett kaotiskt tillstånd av framgång, glädje, skuld, ångest, fylla, glädje, skuld, ångest. Det förenklade inte min ekvation att min hjälte i livet, han som uppskattade mina framgångar och såg mitt ljus, gick och dog i cancer. När pappa dog föll jag in i ett ännu värre missbruk.Ironiskt nog har jag spelat mina bästa fotbollsmatcher full eller bakfull. Jag skrev mina bästa prov full och vad kände mig som vackrast och modigast efter en flaska vin. Oövervinnerlig. För att sedan hamna i hålet med självmordstankar där skulden och ångesten lindade sig runt mig kröp in i mina celler.Vad har då detta med mitt liv idag att göra? Varför känns det så relevant för mig att skriva om det idag? För att inte mycket har förändrats, inuti mig. Mycket är annorlunda i mitt liv, men känslorna är samma. Framgång, glädje, skuld, ångest. Jag tar för mycket plats, jag måste släppa fram andra, tona ned mig, jag är för mycket. Jag FÅR inte tänka på mig själv och jag FÅR inte vara bra, för då är risken stor att jag får stryk. För så växte jag upp. Var jag bra blev jag bestraffad, för familjefridens skull. Så jag lärde mig att hålla mina framgångar för mig själv. Och jag packade ned medaljer och betyg och fotbollsskor och åkte till pappa i Linköping och sken en helg. Sen tillbaka till landet motpoler.Jag inser att mitt inre är skadat. Jag är bra på att vara bra, jag har fått gåvor och kvaliteter av mina föräldrar och av livet som gör att jag kan mycket. Och jag är dålig på att vara bra, för jag slår på mig själv, blir rädd, drar mig tillbaka och känner skuld. Skuld, detta onödiga ord som är så djupt rotat i mig. Du får inte lyckas, du får inte vara vacker, du får inte vara bättre än någon annan. Kanske just den är grejen, jag får inte vara bättre än någon annan för det kommer med ett högt pris att betala.Är det vårt samhälle som är så? Var det samhället jag växte upp i som präglade min familj såhär? Och lever vi fortfarande i det samhället? Jag ser att det passar mig att ha egna plattformar som Instagram, LinkedIN, min hemsida och den här bloggen, där jag kan dela och inte vara lika rädd. På instagram liksom lever ju alla i att blåsa upp sina egon och visa hur bra de är. Så där vågar jag ta ut svängarna. Men i verkliga livet, här är jag rädd. Får jag för mycket uppmärksamhet så blir jag rädd på ett väldigt fysiskt sätt. Jag vill krympa och lyfta fram andra, jag blir oärlig, tappar min autenticitet. Mår dåligt helt enkelt.Varför är det så svårt att vara bra, att få vara bra, att vara den man är och stå i sitt eget ljus? Varför är vi så dåliga på att låta andra vara bra? Jag är inte på något sätt själv bra på att lyfta andra, jag bestämde mig tidigt för att inte följa någon. Jag gör min grej bara för jag klarar inte jämförandet och avundsjukan som kommer med det. Jag tror jag är så snabb att sänka mig själv att jag lätt tycker alla andra är så mycket bättre så jag vågar faktiskt inte scrolla andras konton. Jag är på djupet en rädd ensamvarg som hela tiden tror att hon ska få stryk så det är bäst att bara göra ett snabbt nedslag och sen springa.Jag är väldigt snabb, det var en förutsättning för att överleva när jag var liten. Jag är fortfarande snabb i allt jag gör, fort vidare till nästa utmaning. En dålig förvaltare, för jag vågar inte stanna för jag vet inte om det blir ris eller ros. Jag tror jag behöver arbeta med detta, i mig. Att inte vara rädd när det går bra, för då blir jag ju rädd att göra bra saker. Förminskandet av mig själv tog mig till tre självmordsförsök och jag kan se att just detta kaos av framgång glädje skuld och ångest har en stor del i det. En dödlig coctail jag en gång för alla behöver sluta konsumera.En dag i taget. Idag njuter jag inte av omslaget igår, jag är rädd, jag känner skuld. Dämpad. Idag är det brasa, meditation och att vara med farmor som gäller, inga stora gester, inga storverk. De får vänta tills på måndag. Idag låter jag ett varmt mörker omsluta mig för jag behöver verkligen gå till botten med vad som är sant och inte och om livet på riktigt på något sätt kan hota mig alls. Det är ju bara livet och jag har klarat mig hittills. Och. Om pappa levde så tror jag att han skulle vara stolt över mig. Hans stjärna och påläggskalv som blev ett svart misslyckat får kanske blir allt han såg där och då men på senare år. Det kanske är därför jag brinner så för att åldras, för att min barndom och ungdom var så svår. Att genom att ge mig själv en andra chans i livet att vara bra, så kan jag kanske inspirera andra att blomma sent, våga mer, inte vara så rädda.Det är kanske därför jag behöver känna allt jag kände när jag var liten, för att på djupet inse att det var då och nu är nu och framtiden är lika lovande idag som den kunde varit där och då.Det finns inget bäst före datum på livet.“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, 'Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?' Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.” Marianne Williamson Glädjen i våra ögon, hur kan det ge mig känslan av skuld. Det borde vara olagligt. Elenor Hällegard min partner, fotograf Veronika Szwejk
