Jag pratade med min syster igår. Vi pratade länge om sorg, om allt vi har varit med om och jag sa förlåt en gång till för att jag tog livet av mig och vi talade länge om hur det var på hennes väg också. Hur allt som har hänt oss har varit på bägges väg. Det hände inte bara en av oss. Hon frågade om jag hade sett En dag (One Day) på Netflix och jag sa nej, men jag tror jag läst boken. Hon sa att hon grät så så mycket. Jag sa jag gråter inte nuförtiden, jag orkar inte vara ledsen mer. Att det är enklare att vara glad om man ska leva. Och jag försökte minnas senaste gången jag grät och det var ju över Henry i September. Jag är en sån som gråter ett par gånger om året numera.Nu har jag sett klart En dag. Och när Emma cyklar och svänger och bilen kör över henne så känns det i min mage, kraschen, nu tar det slut, nu är det över. och jag gråter tårarna bara rinner och jag tänker på en man för 30 år sedan som inte kom hem till sin familj, som dog en solig eftermiddag i juni. Jag ser unga Shama i lägenheten, med sina två små barn och flygvapnet som väller in och säger att han är död. Jag ser hans leende, ser hans blick när han tittar på mig, ser honom med Ludvig på armen, ser honom med Rakel på axlarna, ser honom med sin mor och far, ser honom på stranden, ser honom i baren, i skidbacken, på havet. Alla minnen rullar förbi som en egen film när livet går sönder för Dexter. Jag gråter och gråter och magen och hjärtat drar ihop sig och jag tänker att det finns saker i det här livet som man tar med sig in i nästa liv. Människor man saknar in till döden. Männiksor man inte hann bli färdig med som man hoppas väntar på en någon annanstans.Allt vi har upplevt finns kvar i oss som minnen. De går inte att radera ut, men vi glömmer. Och de finns ändå kvar i oss för vi var med om det, det hände oss. Min syster och jag behövde uppleva svåra saker som vuxna ihop för att komma över svåra saker vi upplevde som barn. Stefan och jag fick bara uppleva goda saker ihop, det hann aldrig bli några dåliga minnen för oss. Så platsen han har i mig är som en liten kristall, en liten strimma ljus som när jag lyfter på locket bara väller ut som den allra största saknaden.Ingen kan ersätta honom för mig. Jag har försökt så många gånger och nu försöker jag inte längre. Man slutar inte att älska när någon dör. Man kan älska på nytt. Det har jag trott att jag gjort men ingen av dem är i närheten av det ljuset. Jag tror det är ett unikum att bara ha goda minnen av någon. Förra gången jag blev såhär ledsen var för kanske fem år sedan, jag såg grammisgalan på TV och Erik Hassle sjöng Missing you. Då skrev jag ett inlägg på instagram, hur kärleken 26-åriga Shama kände aldrig lämnar. Hennes kärlek till honom är kvar i mig, och ibland så får hon känna, ta plats i mig.Och idag är en sån dag. Där och då kunde jag inte släppa taget, jag bar hans kläder, förlovningsringarna, halsbanden, klockan. Höll fast. Nu kommer sorg, den får vara här, sen släpper jag och låter den gå. Och unga Shama, hon som sörjer, hon som förlorade så mycket, hon får lägga på locket igen tills nästa gång. Det är inte längre en tickande bomb som kan trigga mig till dåliga beteenden, det är som en stängd mussla men en lysande pärla inuti. Och då och då ger mina minnen mig tillfälle att besöka henne och honom. Den kärleken. Den finaste kärleken hittills till någon jag inte är släkt med. Nu ska jag ut i solen, ett annat ljus, våren kommer. Och så mycket kärlek finns runt mig för mig runtom mig och jag är tacksam både för det och mitt tårdränkta ansikte. Kärlek.
