Idag har jag varit hos min systerdotter. Fast hon är inte alls min systerdotter, vi är inte ens släkt, och ändå kallar hon mig för moster Bebben. När hon var bebis så kallade alla runt henne mig för Bebben, vilket var min systers smeknamn för mig när jag själv var bebis. Så i snart 55 år har jag varit moster Bebben för Ellen.Utan att bli alldeles för personlig med Ellen inför er, så kan jag säga att hennes liv, precis som mitt eget, inte alldeles har gått på rälsen. Det har sällan dansats på rosor heller, mer varit en 33 år lång kamp emot livet. Jag vet inte varför vissa av oss får dessa utmaningar, hamnar "snett" tidigt och att livet blir därefter. Ett ständigt underläge som är svårt att komma ur, speciellt för att många ser oss som offer och behandlar oss nedlåtande. Jag tänker på mig själv när min pappa dog, då var det väldigt synd om mig, det tyckte alla. Klart Bebben drack, hennes pappa har ju dött. När Stefan dog, då var det väldigt synd om mig. Och alkoholen blev för mig inte en tröst, jag drack aldrig när jag var ledsen, utan ett fiktivt självförtroende. Med alkohol i kroppen kunde jag ta mig ur offerkostymen för en timme eller två och vara cool och normal en stund. Låtsas vara som alla andra. Dagen efter var alltid hemsk och sen levde jag veckan i kvalet av att vara den ensamstående, den faderslösa, hur kan en människa ha så mycket otur på så kort tid. Det är vad jag trodde alla tyckte, hur alla talade om mig. Det gjorde de säkert inte alls. Ingen pratade nog särskilt mycket om mig när jag inte var med, men i mitt huvud var jag ett hett samtalsämne, ett skvaller. Ett tycka-synd-om-skvaller. Vad som är sant spelar ingen roll, men sant är att jag blev ett offer för mina sorgliga omständigheter. Och jag avundades alla som hade pappor och män i livet, som hade familj och som inte var trasiga. Och utåt sett spelade jag en bra roll som den duktiga, ensamstående mamma, den starka. På och av. Upp och ned. Alla dessa känslor, detta obefintliga självförtroendet, vetskapen om hur det verkligen var.Åter till Ellen. Ellen har också haft sin beskärda del av sorg, av trauman och ångest och av missbruk. Hon har varit med pojkvän och utan, drogfri och tagit återfall, kämpat med sjukdomar, med andras fördomar, med skam och skuld. Precis som så många andra, som jag. Ellen och jag är inte släkt, men jag är ändå moster Bebben. Jag har burit henne som nyfödd bebis och det är något speciellt med den här familjen vi har. Idag fyllde Ellen 33 år och bjöd hela familjen på kalas, hela stora familjen. Egen lägenhet. Yoga. Drogfri. Tillräckligt med livsglädje för att inte längre vara ett offer. Hennes mamma och pappa var där, fina Olle och Susanne. Susanne berättade hur hon kände när hon jag jag satt där med varsin lika gammal bebis, hon med Ellen och jag med Rakel. "Du var bara 21 och jag var 39 och jag tänkte så ung du var och så gammal jag var". 18 år mellan oss och mammor med sex månaders mellanrum.[caption id="1606"] Rakel och Ellen[/caption]Ellens riktiga moster Cia var där, färgglad och pratglad som alltid. Ellens bror och kusin. Rakel, Dennis och Lea. Jag sa till Ellen och Susanne att när Niklas kommer, då går jag. Så har jag gjort de senaste åren. Det är alltså Rakels pappa, han som är den som faktiskt ÄR kusin med Ellen. Jag undviker honom så undviker jag bråk eller känslan av att jag är misslyckad. Eller är det känslan av att vara ett offer jag vill slippa? Jag vet inte men jag duckar så ofta jag kan.Hur det nu än är så har vi så sjukt trevligt, den här brokiga sidan av en familj jag inte är släkt med att jag inte kommer iväg. Och helt plötsligt är han där, med Emi, min bonusdotter. Som jag för övrigt inte heller är släkt med. Och Rakel frågar, mamma, pappa, kan ni sätta er i soffan med mig och Lea så kan vi ta ett kort. Jag frågar om hon skojar och Niklas säger Nej, jag vill inte. Men vi gör det ändå. Här är resultatet. Här sitter vi, originalfamiljen.I begynnelsen var det Niklas och jag. Sen träffade jag hans mamma och pappa, han träffade mina mammor. Jag träffade hans fastrar, han träffade mina systrar. Sen kom Rakel. Sen kom Ellen. Och sen kom en massa andra barn och nya män och fruar och barnbarn och ännu fler barn. Och några dog. Och livet bara fortsätter och här sitter vi nu i samma soffa, som en Pink-låt, ett Family Portrait."Can we work it out? Can we be a family?I promise I'll be better, Mommy I'll do anythingCan we work it out? Can we be a family?"Jag har ofta tänkt på Rakel, från hennes perspektiv som liten när jag lyssnat på den här låten. Och mitt eget perspektiv. Vad skilsmässor gör med oss barn. Och ändå.Så fina vi är. Allihop. Precis allihop i våra olikheter, i våra roller, i våra försök att få ihop och skapa fina liv för oss själva och alla andra.Jag höll ett litet tal till Ellen. Jag är så stolt över henne. I hallen sitter alla dessa medaljer som visar på alla försök hon har gjort för att vara drogfri. De är många. Och hon visade första medaljen hon fick när jag tog med henne på hennes första CA-möte. "Det är så fint hur slitet det är" sa hon och visade de naggade kanterna. Den sitter fortfarande på hennes nyckelknippa. Jag berättade hur vi alla, oavsett hur livet än ter sig och har varit, alltid funnits och finns för henne. Och för varandra. Och jag sa "fast jag inte ens tillhör den här delen av familjen", då avbröt Rakels pappa mig och sa "det gör du ju visst" och alla andra fyllde i hur mycket jag var en del av dem. Och för första gången sedan vi separerade för 100 år sedan så kändes det att jag ju gör det. Jag har min egen alldeles unika plats i denna alldeles unika blandning av människor från när och fjärran som sitter ihop genom skeenden under årens lopp.[caption id="1607"] Alla Ellens medaljer[/caption]Det var en väldigt fin dag och det kändes som att vi alla andades ut, som att elefanten i rummet eller rättare sagt elefanthjorden i rummet fick vara "on display" i all sin prakt idag. Vi låtsades inte. Och alla var så glada för Ellens skull, en gemensam glädje helt utan offer och tycka-synd-om mentaliteten.Vi var familj precis som den familj vi är och alla hör till, alla har sin roll, hur lite eller hur mycket släkt vi är, eller ej.
