Tack gode gud att vi inte hade Alla hjärtans dag när jag växte upp. Jag vet inte riktigt när det kom till Sverige, men jag minns det inte förrän Rakel och Ludvig kanske var tre och fem år gamla. Eller var det så att förlusten av kärlek helt plötsligt gjorde mig medveten om den? Jag vet inte. Vad jag vet är att denna dag alltid har gett mig ångest.När barnen var små och många var det enkelt att lindra ångesten genom att uppvakta dem med presenter och i retur få små hjärtkort där det stod ”Jag älskar dig mamma” och ”du är den bästa mamman i världen.” På senare år har jag helt resolut tittat åt sidan, låtsas om att den inte finns. Ett elakt fenomen för de som inte har kärleken i sitt liv. Ett straff för de redan utsatta.Alla de gånger som jag har hoppas att jag ska bli uppvaktad. Den gången då dåvarande pojkvännens tyska flickvän kom fram och presenterade sig och sa hej, jag heter Nicole. Den gången jag kom från en mässa med ett fint paket i rött papper till min man, och hittade en kondom i hans ficka. Jag kan rada upp säkert fem 14 februari då jag gråtit floder istället för att känna mig älskad.Vad är det egentligen med denna dag som är så ångestskapande? Är det ensamheten? Är det känslan av misslyckande i det samhälle som premierar förhållanden, där det är fult att vara själv? Är det fortfarande förlusten av Stefan som spökar, som gör att en dag om året så minns jag vad jag en gång förlorade? Eller är det en massa stora och små sorger och besvikelser som vävs samman en dag om året?”Grattis på Alla Stjärtars dag mamma” sa min som när han var fyra år. Jag älskar det. Ludvig fattade tidigt mer än alla vi andra. Vi gratulerar fortfarande varandra idag med den frasen, jag älskar barnens humor och kärleken mellan oss. Den kan jag bada i idag. Kärleken till barnen. Till hundarna. Till mina vänner. ”Till dig idag” skrev Elizabeth K alldeles nyss med en massa hjärtan. Jag svarade ”Tack älskade kära jag behövde dem idag.” Alla som vet hur det är att vara ensam. Alla som är ensamma. Alla som förlorat kärleken. Alla som aldrig haft den.Jag lyssnar på XO av John Mayer. Alla dessa känslor. Livet.Mitt i allt känner jag stor tacksamhet. Jag lever. Jag känner. Och idag är en dag då jag tillåter mig att känna känslor i nuet och känslor från förr och jag använder min kreativitet till att skriva av mig. Tacksam för all kreativitet som Gud gav mig, alla sätt jag har att skapa som minskar ångest. Kanske är det så att jag behöver lida emellanåt för att skapa storverk. För nog är det så att ur alla rasade slott så har något väldigt vackert tagit form. Någon som inte längre behöver en mans bekräftelse för att känna sig hel. Någon som är solitär och rak och ärlig och kan njuta av ensamheten. Friheten. Storheten. Närheten till Gud.Jag tror på Gud. Jag vet att allt är bra, som det ska för jag har lugn. Jag har harmoni och tycker att Alla hjärtans dag är ett idiotiskt och elakt påfund.Nu ska jag skriva ”Grattis på alla stjärtars dag barnen, jag älskar er” i vår grupp. Och en massa hjärtan såklart. Ikväll åker Charlie och jag förbi barnen på söder och ger dem varsin chokladask. Den kärleken är 365 dagar om året och vissa år 366.
