Foto Peter Morlor under inspelning av Keno en perfekt dagDen senaste veckan har jag insett att när något förändras abrupt för oss, så hänger inte hjärnan med. Jag tror det gäller allt som händer oss och som skapar förändring snabbt, att det tar tid för vår hjärna att ta in och tolka och relatera och förstå.Man kan tycka att det inte är en stor sak att ta ut två bröstimplantat. Man kan tycka att det är idiotiskt att skapa sånt ståhej runt i kring. Man kan ifrågasätta varför jag delar allt detta så öppet med er. Mitt svar är för att det angår inte bara mig, det angår så många fler. Och alla dessa kvinnor kanske inte har någon att prata med att bolla med att relatera till. Så var det iallafall för mig, jag hade inte att konsultera, att fråga om mina besvär, om vad jag skulle göra, vad som var rätt väg, vad som var viktigt. Så jag fattade ett eget beslut i blindo utifrån en djup oro över min hälsa de senaste 13 åren. Och nu när det beslutet var fattat, de är ute och jag är fri, så faller absolut inte allt på rätt plats direkt.Jag har sedan oeprationen känt mig förvirrad, inte känt mig helt trygg och självklar för mig själv utan något har skavt i mig. Först var det smärtan efteråt, sen var det den mindre silhuetten, sen var det själva synen av mina tomma bröst, sen var det händerna som fick tvåla in dem. Ingenting kändes vant, och det är som att min hjärna inte kunde tolka alla nya signaler från området där mina bröst nyss suttit. Summan av alla intryck landade som "Vem är jag?" i mig.Totalt clueless inför vem jag är. Jag inser att detta med bröst är och har varit en så stor sak för mig från första gången min far sa att jag skulle skyla mig när vi badade bastu till första gången en kille sa att jag hade snygga bröst och jag förstod att de var en tillgång till första gången en man ville komma på mina bröst till första gången jag ammade mitt barn till första gången barnets pappa sa att hag var attraktiv fast brösten hängde till andra, tredje och fjärde gången jag ammade ett barn och de slutligen hängde nere vid navels som två små tomma strutar till första gången jag köpte en pushup-bh och insåg att det inte spelade någon roll. Ständigt dessa bröst som betydde något, som var så viktiga i så många sammanhang för så många andra och som liksom var en signal utåt. Mina bröst sände, antingen till män, mina barn och på slutet till mig själv. Varje dag i spegeln valde jag att se på dem med besvikelse. Jag hade kunnat välja att se på dem med kärlek, men skönhetsidealet var så långt ifrån mina egna att det för mig blev omöjligt. I den situationen är man så lättpåverkad, du ser andra med fasta bröst, som har "gjort dem" och du funderar, överväger och sex år senare så gör du det. Och du blir nöjd och han blir nöjd och du kan bära klänningar utan bh och du känner dig sexig och åtråvrd igen. Inte längre förbrukad.Dessa tankar. De skulle kunna bli mina egna igen för nu är jag inte vackrare än då, inte yngre och de är tillbaka på sin plats nedåt naveln igen.Jag står framför spegeln och inser att jag just nu har en möjlighet. Min hjärna är inte full av år av kritik och dömande, den är full av självkärlek. Jag kan välja att se på mig och mitt utseende och mina bröst med kärlek och acceptans och välja att detta är det nya jag, det vackra jag, den rätta jag. Jag kan välka hur hjärnan ska tolka, att den ska ta in de nya formerna mjukt och fint och positivt. "Hej vackra modiga människa, nu gjorde du sådär! Så fint! Som din högsta chef, ditt överhuvud, bestämmer jag härmed att du tycker om din nya silhuett, ditt nya utseende, hur detta nya känns under dina fingrar och hur det känns när du går, står, sitter och sover. Jag, hjärnan, fattar härmed beslutet att vi älskar allt detta nya och alla medföljande konsekvenser!" Vill jag så kan jag välja att låta min hjärna ta in sådana budskap, att tolka mig så.Jag inser att dessa dagar är kritiska för hur jag ska gå vidare, att ingen förändring är särskilt enkel och att det tar tid för alla sinnen och organ att ta in, ställa om, acceptera, komma i balans. Och jag kan hjälpa eller stjälpa, tänka positivt eller negativt.Därför delar jag. För att jag lär mig, får små budskap och insikter som jag tror andra kan tycka om att höra. Kanske du som kämpar med din självkänsla och din relation till ditt utseende och som överväger kviven och nålarna. Kanske kan du precis som jag, stanna upp och välja positivt, kärleksfull för hjärnan att tolka.Tänk att så mycket skulle röras upp i mig på grund av detta. Att det nu finns en rädsla att män inte vill ha mig, att jag är ful och förbrukad igen. Att detta ingrepp får demoner från förr att vakna till liv och vilja dra ned mig igen. Och det allra värsta som kan hända är att JAG inte vill ha mig, det är ju det allt handlar om. Att älska mig så som jag är. Med utan bröst hår tår händer naglar öron ögonbryn rumpa ögonfransar läppar allt som en kropp är.Jag längtar att gå till gymmet, längtar! Att få röra denna starka kropp igen, få bygga upp den på nytt. Den ska bära mig många många år framöver, och all denna yta som hittills verkat så viktig kommer sakta men säkert få sätta sig i baksätet. Jag hoppas att jag får ha ögon att se med, öron att höra med, händer att ta med, ben att gå med, ett huvud att tänka med, en näsa att lukta med och organ som fungerar länge. Skalet som vi ser kan omöjligt vara viktigare än allt detta.
