Som ni vet har jag slutat att äta antidepressiva nu sedan mitten av mars, 10 veckor idag. Och jag känner så stor skillnad på hur jag är, på min personlighet. Jag har gått från att vara en något robotliknande varelse där varje dag är bra och jag är nöjd med det, till att vara en fjäril som vecklat ut sina vingar och inte riktigt vet om hon kan flyga. Skillnaden är att tidigare, med de antidepressiva i kroppen, så kunde jag parkera känslor. Jag hade förmågan att avstå att känna och säga "jag tar det där sen." Det är så många gånger under det senaste året och jag har sagt till mina vänner att jag inte vet om jag mår såhär bra eller om jag är avstängd.Hur påverkas då mitt liv med och utan medicin?Det är viktigt att berätta att när jag är i kris, när jag går ned i en depression, så kan medicin rädda mitt liv. Vid två tillfällen de senaste åren så har det bokstavligen talat varit så, att i djupaste kris så har medicinen gjort att jag har överlevt. Den tacksamhet jag känner är enormt till att den finns. Men att fortsätta att medicinera resten av livet som jag trott att jag måste, är inte rätt, det är inte bra för mig och inte för min omgivning. När jag inte längre är i kris, när jag är på en stabil plats där jag känner mig trygg, har goda relationer, sover bra, tränar och äter sunt så påverkar medicinen mig negativt. Jag tappar nyanserna i mitt känsloregister, och jag både "klarar av" sånt jag borde bli berörd av och jag tappar förmågan till att känna min kärlek på djupet.Under dessa två år så har jag varit distanserad till de jag älskar mest. Mina barn. Mina hundar. Mina vänner. Jag känner kärlek, jag älskar dem massor, men de har inte gjort ont i mig. Ni vet känslan när man tittar på sitt barn och känner att jag älskar dig så mycket att det gör ont. När hjärtat missar ett hjärtslag när du tänker på hunden som oundvikligen kommer att dö och du börjar att gråta i parken. Livets allra djupaste djup och höjder och färger är inte tillgängliga längre, men jag har varit helt ovetandes om det. Det är det läskiga. Jag har inte haft en aning om att jag har varit lite blind och döv inför min omgivning de senaste två åren.Vad gör detta med mig, med oss? Hur påverkar det vårt samhälle i stort och smått? Massor. Jag tror det påverkar hela samhället och hela världen massor. Vi är för många som medicinerar och för många som långtidsmedicinerar att det oundvikligen påverkar oss alla. Som jag ser det har vi två problem med långtidsmedicinering av antidepressiv medicin:1. Vårt känsloregister, vårt spektrum blir smalare och vi är mer robotlika utan att veta om det2. Vi är rädda att sluta upp med medicinen för att vi är rädda att känna känslor av sorg, förlust, ilska, värdelöshetJag gjorde en liten undersökning på Instagram i helgen för jag är så intresserad av hur utbrett det problem jag själv upplever är och för mig är siffrorna chockerande. 35% av de som äter medicin har ätit den i mer än 5 år. 54% har ätit medicin i mer än 2 år. Om vi medicinerar för att komma ut ur en depression och eller klara av livskriser, ska vi inte sluta när vi kommit på fötter igen? Vem kollar om vi är på våra fötter? Hur sker uppföljningen? I mitt eget fall så bara fortsatte jag att knapra, min läkare bara fortsatte att skriva ut recept och jag behöver inte ens gå på ett fysiskt besök. Jag bara ber om receptförnyelse via 1177.se. Så har det varit i två år. Där och då kändes det perfekt, nu känns det som rena galenskapen. Vem följer upp alla och hur diagnostiseras vi, bedöms vi, så att vi bara kan fortsätta år efter år?Jag följde upp med en fråga till de som har ätit i mer än 5 år huruvida de var rädda att sluta upp med medicinen och 62% svarade ja. För mig är detta alarmerande. Vi lever alltså i ett samhälle där 54% av oss har ätit antideppmedicin i mer är 2 år och många ännu längre, vilket gör oss avstängda, tar bort nyanserna i våra känslor. Ovanpå det så är vi rädda att sluta, vi vågar inte, vi litar inte till vår egen förmåga att klara oss. Vi har alltså människor i vår omedelbara närhet som inte hyser tillit till sin egen förmåga att hantera sina känslor. För det är ju känslorna som skrämmer. Personligen så har jag försökt att undvika sorg i hela mitt liv för konsekvenserna av sorg och förlust har tagit mig till tre självmordsförsök. Jag har på grund av saker som skedde i min barndom haft svårt att hantera separation. Och nu, här idag, så känner jag mig inte längre traumatiserad. Jag har jobbat på att läka mina sår, på att bygga min självkänsla, på att skapa ett fint liv för mig. Och detta är till stor del tack vare medicinering. Jag har tack vare den lyckats ta steg som nu fört mig till en bättre plats. Och nu är jag klar. Jag har kommit i balans. Jag mår bra. Så då är ju det naturliga att sluta medicinera. Det naturliga är inte att vara livrädd och tänka tanken att "om jag slutar ta min medicin så kommer det att gå dåligt, jag kommer inte klara och jag kommer att förlora allt." Att sluta medicinera är som ett förtäckt hot att det är tack vare medicinen som jag är ok.Jag vill utmana samhället till att hjälpa oss att kliva av medicinen. Jag undrar i mitt lilla huvud hur många av våra beslutsfattare, vård- och omsorgspersonal, poliser, politiker etc som medicinerar. Jag tror att detta löper genom hela vårt samhälle och att det inte är något slags medelsvensson medicinerande som sker. Vad innebär det om de som fattar beslut som rör människor är mer eller mindre avstängda från sitt känsloregister? Om vi inte känner empati när vi möter människor i vardagen, om deras historier inte berör oss på djupet? Är inte våra känslor här som vägvisare, för att guida oss rätt som mänsklighet, där kärlek omtanke och vänlighet betyder mest?Jag kommer att prata mer om detta. Jag vill kräva ett program där vi får hjälp att kliva av medicin. Är vi rädda behöver vi stöd. Och jag tror inte att rädslan är de biverkningar som står i bipacksedeln, dvs att när man slutar så kan man drabbas av självmordstankar en period. Jag tror att den stora rädslan är att jag inte ska klara av livet, att jag inte är kapabel själv utan medicin. Att tilliten till min egen förmåga inte finns. Och definitivt rädslan i att vi ska må sådär dåligt igen som vi gjorde när vi började.Det fanns en stud i höstas när jag sa till en vän "jag tror jag måste sluta med min medicin för jag tror jag kommer att bli deprimerad igen och om jag redan äter så kan jag ju inte börja". Hon tycket det var en dum idé. :-) men ni ser min brist på logik i rädslan över att må dåligt igen.Samhället är vi. Om vi inte känner allt vi behöver känna formas vårt samhälle utifrån det. Jag har kommit till en plats som är så stabil och bra att jag vill känna sorg, jag vill fälla en tår på Henrys nos då och då. Jag vill sakna mina barn så mycket att jag blir ledsen när bilen är utlånad och jag inte kan hälsa på spontant. Jag vill bli förbannad om något gör mig förbannad. Jag vill se musöron på träden och bli gråtmild och tacksam över hur vackert det är. Jag vill vara den antenn jag är med min intuition på topp så jag kan scanna av situationer i min omgivning och gå rätt istället för snett.Vet ni en sak? Om man slutar att dricka alkohol så kan man alltid börja igen. Om man slutar med medicin kan man alltid börja igen. Om man sluter äta socker kan man alltid börja igen. Ett steg till att sluta kan vara att tänka "passar det inte mig kan jag ju alltid börja om". Så gjorde jag med alkohol, jag tänkte många dagar att om jag ångrar mig kan jag ju alltid börja dricka igen. Den möjligheten finns där. Men att avstå från möjligheten att känna livets alla nyanser är lite som att bli berövad något. Under tiden som jag överlevt tack vare medicinen så har jag också gått miste om något, och nu vill jag ha det tillbaka.Hur känner du? Hur har du det? Skrämmer mina tankar dig, känner du dig rädd, pressad? Känner du dig angripen och säger argt "jag har visst tillgång till alla mina känslor!" Eller känner du att det finns något i dig som håller med? Ska vi kräva ett program för avvänjning, supportgrupper, samtalsgrupper där vi kan få hjälp att sluta och stötta varandra genom processen? Jag tycker det och jag tror det är livsviktigt för världen.KramShama
