Jag har inte druckit alkohol på snart sex år. Eller, nu ljuger jag. Förra året när Lotti fyllde 50 så drack jag ett glas champagne. På nyårsafton drack jag ett halvt glas. De senaste månaderna i år, 2022, så har jag börjat att provsmaka rödvin.Men Shama, vad gör du? Såhär kan du väl inte hålla på? Är inte du alkoholist?Jag tror inte det. Jag tror inte att jag har ett alkoholrelaterat problem. Jag tror faktiskt att jag i hela mitt liv har tröstat mig eller dämpat ångest med olika substanser och aktiviteter, beroende på min ålder. Det började tidigt när jag var liten, med böcker. Jag lärde mig att läsa när jag var drygt fyra år gammal och flydde in i böckernas värld. När jag var tio år hade jag läst igenom hela mammas bibliotek och det var stort! Jag läste Rid i natt av Vilhelm Moberg och Dockornas Dal och alla lexikon. Jag kunde mer om det mesta när jag var 12 år än vad jag någonsin vetat sedan dess. Jag var en bokmal. Parallellt med böckerna kom maten, sockret. Kunde jag stjäla en krona av mamma så gjorde jag det, och köpte 100 1-öres-kolor. Jag åt upp alla på en gång samtidigt som jag läste en bok. Detta var efter skolan och under åren jag var svårt mobbad. Sen kom träningen, och speciellt fotbollen. Jag spelade med fyra lag samtidigt, 67-orna (min egen åldersgrupp), 66-orna, 65-orna och damlaget. Det gick inte en helg utan två matcher och jag tränade ofta dubbla pass efter varandra i veckorna. Jag var en fotbollsspelare.När jag var 15 år fick min pappa cancer och jag började äta och kräkas. Jag kunde inte äta ett mål mat utan att drabbas av ångest när det var som värst och detta pågick sen i sju år. Jag var en bulimiker. Samtidigt så började jag att dricka alkohol och när pappa hade dött och jag var 19 upplevde jag själv att jag hade ett alkoholproblem. Jag kunde inte hålla mig nykter och alkoholen blev min release från ångest och känslor av sorg. Sen blev jag gravid när jag var 20 ochs slutade dricka direkt och sen följde 20 år där mitt alkoholintag var "normalt" och gick över gränsen en eller två gånger per år, dvs jag blev full. Ni kan läsa mer om allt detta i min bok Kanststött & Väldigt Värdefull om ni vill veta mer om min historia.Snabbspolar till år 2015. Jag har varit gift med en man som har alkoholproblem i sex år och vår relation är kaos. Den är full av lögner och otrohet och rena katastrofer och en dag får jag nog. Jag säger att nu räcker det för mig. Han packar sin väska och lämnar och kommer aldrig tillbaka. Jag går ned i en djup depression som slutar med ett självmordsförsök. (även detta kan ni läsa om i boken Kanststött & Väldigt Värdefull.) När jag väl är på fötter igen, har ny bostad, har börjat att äta antideppmedicin så börjar JAG att dricka mer. Det är väldigt vanligt att den som varit medberoende till en alkoholist sen börjar att dricka, medberoende och missbruk är liksom två sidor av samma mynt. Jag befinner mig ofta ute med vänner på krogen, dejtar yngre killar och vaknar ofta upp bakfull, flera gånger i månaden. En dag så inser jag att jag har ett problem och jag går till AA. Där stannar jag i drygt tre år, jag går på flera möten i veckan, tar medaljer och jag är ärligt talat livrädd att börja dricka igen. Mitt liv blir bättre, jag blir bättre, jag kan ta tag i saker som har varit svåra innan. Jag upplever att alla år av terapi liksom har dolts för mig genom en slöja av ett beroende. Det har varit chips, godis, glass och vin om vartannat. Jag kan absolut säga att jag har ätit mer chips än vad jag druckit vin i mitt liv.För två år sedan så kände jag att jag var beroende av AA. Jag gick dit för att jag var rädd, inte för att det kändes bra. Jag var rädd att klara mig själv, rädd att misslyckas, och jag kände att jag behövde prova att vara fri. Fri från alla stödhjul liksom. Och jag levde mitt liv väl. Åt väl, tränade och sov gott, var med vänner. Tog det mycket lugnare än vad jag brukade göra. Investerade i mig istället för att investera i AA. Jag tror att jag är en rebell och aktivist och jag vet att frihet är viktigt för mig. Jag har verkligen märkt av det de senaste åren.Många på AA sa att det jag gjorde var dumt, att det kommer att gå dåligt. Att jag var högmodig. Jag kände mig inte så, jag kände mig snäll, omtänksam emot mig, att jag för första gången i mitt liv sa till mig själv "jag tror på dig Shama, jag litar på dig. Du klarar av att leva ditt liv."Och här är jag nu, två år senare och jag har inte "åkt dit". Om du definierar dig som alkoholist så är det "det första glaset" du skall passa dig för. Aldrig ta det första glaset för då går det åt helvete och du riskerar att förlora allt du byggt upp. Denna tro har gjort mig så rädd och att leva med en rädsla är inte sunt. Så jag började, min vana trogen, att utmana denna rädsla. Jag drack ett glas chanpagne när Lotti fyllde år och tro mig, jag mådde inte bra dagen efter. Jag var trött, orkade inte promenera fort och kände verkligen att detta inverkar negativt på min varelse. Några månader senare drack jag ett halvt glas på nyår och kände samma sak, trött i kroppen och i huvudet. Kanske sex månader senare så provsmakade jag ett vitt vin men det gillade jag inte alls så jag avstod. Ett halvår senare har jag nu börjat att provsmaka rött vin och jag tycker att det är så gott. När jag var 14 år och började att dricka funderade vi aldrig på vad som var gott, det handlade alltid om berusningen. Nu har jag noll dragning åt att bli berusad men jag är grymt nyfiken på vad just jag tycker är gott.[caption id="1621"] Födelsedagsfirande för min bonusdotter, mest vatten i glasen![/caption]Jag berättade för min yngsta dotter att jag har börjat att provsmaka rött vin och att jag var sugen på att åka på en vinprovningsresa. Hon skrattade och sa "vad roligt mamma, jag vill följa med!" och jag kände direkt åh vad roligt, Maia och jag på roadtrip i Italien eller Frankrike, vilken glädje! Alkohol skrämmer mig inte längre, det första glaset skrämmer mig inte för nu har jag provat några halvfulla "första glas". Ingen gång har jag fått längtan eller suget att dricka mer och ett halvt glas räcker gott för en hel måltid för mig.Jag tror inte att jag är alkoholist. Jag tror att jag, när jag inte mår bra, tröstar mig på olika sätt och under en period eller två perioder så var alkohol ett stort problem. Under en annan sju år lång period så var mat ett stort problem. I min ungdom så var fotboll en stor tillgång, utan den hade jag kanske druckit mer eller börjat ta droger, vem vet. Vad jag i efterhand kan säga är att det är lite mycket att träna tre gånger om dagen i fotboll, basket, volleyboll, bandy och friidrott och matcha för åtta olika lag och klubbar. Det är inte bruket som är skadligt, utan behovet av att missbruka. Idag har jag som ni vet slutat med antidepressiva. Jag känner mig stabil inuti. Det betyder inte att allt är perfekt och går som på räls. Jag har konflikter och motgångar som alla andra. Men när jag blir arg eller ledsen eller trött så dyker jag inte ned i chipsskålen eller häller upp ett glas vin. Är jag ledsen gråter jag och ringer en vän. Är jag arg städar jag, springer eller målar om en vägg eller en möbel. Är jag trött då vilar jag, går och lägger mig tidigt och väntar in morgondagen. Idag tar jag konstruktiva steg när jag känner "negativa" känslor. Jag väljer inte längre självdestruktiva och kortsiktiga lösningar.Jag tror att detta beror på att kärleken till mig själv är stor, oändligt mycket större än när jag var fyra eller 12 eller 27 eller 51. Kärleken till mig verkar växa till sig ju mer jag gör bra saker för mig, även om det stormar runt mig. Det är alltså inte det som händer mig som är problemet, utan hur jag löser det jag upplever och känner i samband med händelsen.Med det sagt vill jag säga att jag är inte fotbollsspelare längre, men jag spelar fotboll med Lunis ibland. Jag är inte matmissbrukare längre, men jag äter mycket goda saker. Jag är inte alkoholist längre, men jag dricket ett glas vin ibland. Jag är kanske ingenting av vad jag var igår idag, vad vet jag. Vad jag vet är att jag är helare, mindre rädd och mer full av självkärlek och att den ekvationen faktiskt är något jag börjar kunna lita på. Jag kanske fallerar och misslyckas i relation till andra då och då, jag är fortfarande lite problematisk för mig själv socialt sett. Jag märker att när jag tar mycket plats så uppstår ofta konflikt med andra människor. De som älskar mig säger som min styvmor sa, "de är bara avundsjuka". (du kan läsa mina tankar om detta fenomen i min blogg om avundsjuka här) jag vet inte, det gör ändå ont i mig. Och på de känslorna målar jag om en stol eller skriver ett blogginlägg, jag tar den energi som byggs upp i mig och gör något konstruktivt. Tanken att hälla upp ett glas vin är definitivt inte ett av mina verktyg för att trösta mig.Hur känner du när jag berättar det här? Blir du rädd? Skrämmer jag dig? Blir du rädd för min räkning eller din egen? Har du problem med ett missbruk? Mat? Alkohol? Relationer? Var går gränsen mellan ett bruk och ett missbruk? Jag älskar när ni kommenterar och delar, och jag vet att denna rädsla är cementerad i vårt samhälle, att alkoholism är något som är en sjukdom, som är genetiskt och inget man kan sluta upp med. Jag håller inte med men jag behöver inte ha rätt. Jag är bara tacksam att mitt eget liv innehåller mindre rädsla och mer frihet än för två år sedan.Stor kram!Shama
