Mitt tal i Almedalen 2022

Detta är det tal jag höll i Almedalen idag den 5:e juli 2022 på ett seminarie anordnat av 1,6 & 2,6 miljonersklubben .

Det finns två saker som jag önskar att jag hade lärt mig som barn: 1. Varje människoliv är viktigt och värdefullt 2. Du kommer att stöta på mörker.

Den 6:e februari 2015 vaknade jag upp på intensiven efter mitt 3:e självmordsförsök. MITT TREDJE. Varför var jag där? Varför jag? Varför inte mina systrar eller mina vänner? Vad var det som var annorlunda med mig? Bortom alla dessa frågor förstod jag en sak, det var inte meningen att jag skulle dö. Jag hade ingen aning om varför jag skulle leva, men det var så tydligt för mig att jag inte skulle dö.

Den 5:e Februari hade det gått en dryg månad sedan min man försvann, och jag var djupt deprimerad. Jag kunde inte jobba, jag sov och åt knappt. Rent fysiskt så fungerade jag väldigt dåligt. En vän skulle komma över och sova hos mig, men hon ringde och ställde in kl 23 på kvällen. När jag gick och la mig så visste jag att nu tar det slut. Det är svårt att beskriva för er som inte vet, men jag visste ett halvt dygn innan att jag skulle ta livet av mig. På morgonen dagen efter tog jag alla mina sömntabletter och la mig i sängen och somnade in. Jag hade skrivit ett avskeds-sms till min dotter och hon larmade min exman. Låssmed kom och borrade upp låset och jag åkte ambulans med blåljus in till sjukhuset. Enligt läkaren var det sekunder från att jag hade lyckats.

Om någon hade sagt till mig på kvällen den 5:e februari:

Shama, om 7 år så kommer du att bli inbjuden till Almedalen för att berätta din historia Du kommer att ha gett ut en bok om dina erfarenheter, en bok som hjälper andra Du kommer att ses som en förebild och inspiration. Du kommer att arbeta som modell och ha en egen modellagentur Du kommer att ha en massa vänner Du kommer att vara influencer och bloggare och älska att skriva Du kommer att vara mormor och ha ett barnbarn och ni älskar varandra Du kommer att ha varit singel i över sju år och du kommer att vara lycklig trots det. Eller tack vare det. Den 30:e juni 2022 kommer du att fylla 55 och alla dina barn och vänner är där och de älskar dig så mycket och du kan känna det. Du kommer att ha ett liv där du inte bara är inkluderad men även älskad och respekterad. Om någon hade satt sig med mig och sagt, allt detta Shama tackar du nej till, och oändligt mycket mer, hade jag då tagit livet av mig? Om jag hade vetat att jag var viktig, hade jag då kunnat fortsätta att leva en dag till? För mig är detta den fråga som berör mig mest, det liv jag hade gått miste om.

Om jag tar denna tanke vidare, till ytterligare en dimension och tänker på Allt det alla andra hade gått miste om genom att förlora mig.

Mina barn hade förlorat sin mamma Mitt barnbarn hade aldrig träffat sin mormor. Mina systrar hade förlorat sin lillasyster. Mina vänner hade förlorat en vän. Mina hundar hade förlorat sin matte. Alla de vänner som inte kände mig, hade aldrig träffat mig Ni hade aldrig hört mig tala, jag hade inte stått här idag. Mitt ljus hade varit släckt, världen hade inte längre fått uppleva mig Den 5:e februari var jag övertygad om att mitt framtida liv skulle erbjuda mig mer av samma, av sorg, utanförskap, kriser, missbruk, rädsla för självmord, lågt självförtroende och ett stort självförakt.

Hur kan vi få såna som mig att se ljuset i framtiden när vi är på den 5:e februari? Hur kan vi glänta på dörren in till framtiden och se den där stora potentialen i denna vackra människa? Alla har den, potentialen. Vi är alla ämnade för olika storverk, den potential vi föddes med liksom sover i oss och väntar på att ta form. Mina barn behöver sin mamma i livet. Mitt barnbarn behöver sin mormor. Ni behöver mig här idag. Hur kan vi få alla människor att känna sig behövda och älskade?

Jag återkommer till det jag sa i början och det finns två saker som jag önskar att jag hade lärt mig som barn: 1. Varje människoliv är viktigt och värdefullt 2. Du kommer att stöta på mörker.

På grund av omständigheter i min barndom så glömde min mamma och pappa att berätta hur värdefull jag var, och jag tror att väldigt många barn växer upp så. Vi kan inte klara av mörkret om vi inte vet att vi har ett värde, att vi är älskade, så vi måste uppleva punkt 1 innan vi upplever mörker.

Ingen ska behöva hamna på den platsen där man inte vill leva, och vi behöver skapa ett samhälle där vi räknar med att mörker kommer. Vi kan inte längre underprioritera den verklighet vi lever i, vi behöver skapa ett samhälle där vi kan hantera livet på livets villkor. Platser för ljus och gemenskap och platser för att hantera mörker när det drabbar oss.

Vi behöver också förändra vår syn på depression. Depression är ingen lek, det är inget för de svaga. Det är en riktig jävla hardcore utmaning och sjukdom som kräver ditt yttersta, bokstavligen talat. De som är deprimerade är sådana hjältar och behöver ses som sådana. De som lever med depression förtjänar medalj och att synas på en wall of fame, I overcome darkness every day. Den kamp som pågår inuti är inget man önskar sin värsta fiende, det är tortyr på högsta nivå och jämförbart med att vara i isoleringscell utan ljus. De som utstår det på daglig basis ska hyllas, inte sänkas.

Vi behöver berätta detta för barnen, alla barn behöver lära sig två saker: 1. Ditt liv är enormt viktigt och du är enormt värdefull och just du behövs. 2. Du kommer att stöta på mörker. Det är del av ett viktigt liv, det är en del av din väg, och du kommer att ta dig igenom.

Och det är i den här ordningen vi ska berätta för dem, aldrig mörkret först.

Barnen får lära sig att Mörkret har olika karaktär, är olika svårt, har olika längd, tjocklek och omfattning. Ingens mörker är samma. För vissa av oss kommer det tidigt för andra sent, vissa har ett lager av grått lite längre, andra har nattsvart mörker under några dygn. Det är olika. Och vi väljer inte vårt mörker, livet ger oss det. Och det viktiga är att vi tar oss igenom. Vi klarar det, och vi kommer att få hjälp. När mörkret kommer så gör du såhär: A, B och C.

Skolorna är utrustade med resurser att hantera mörker. Vi pratar om det. Vi har rum för ljus och glädje och tillsammans. Vi delar mörkret med varandra. Och vi tar oss tillsammans ut i ljuset. Det ska vara lika naturligt att tala om detta med våra barn som det är att tala om hur ett barn blir till. Och det ska vara lika viktigt att tala om hur viktiga våra barn är. På andra sidan mörkret väntar allt det du ska göra. Mörkret formar dig, danar dig, ger dig karaktär, bygger din styrka, tar fram din personlighet. Så här gör du när mörkret kommer, A, B och C. Om alla barn får lära sig dessa två saker, av sina föräldrar och repeterat varje årskurs i skolan, varje år, och det finns en tydlig plan, så tror jag att vi kan åstadkomma en förändring.

Jag tror att detta är min uppgift. Att fortsätta att leva och visa på hur viktigt en människas liv är. Om jag lever. Är jag död så får ju min död ett genomslag som söndrar, som ger mörker åt andra. Om jag hade känt till att mörkret är något som jag kan ta mig an och gå igenom så att jag kan bli den jag ska vara, om det hade funnits hjälp att få, någonstans att gå, om jag hade vetat att mörkret delar vi, mitt mörker är ert mörker och om jag inte tar mig igenom så skapar jag enormt mycket mörker åt enormt många människor. Då hade jag kanske inte försökt ta mitt liv 3 gånger.

Det är nog det jag vill säga idag. Mitt liv är viktigt. Ditt liv är viktigt Och vi kommer att fortsätta att stöta på mörker. Och vi kan lära oss att hantera det och ta oss igenom ut i ljuset.

Hur lever jag då idag? Jag har ett fantastiskt liv, och jag lever med depression Jag är ledsen att säga det, men så är det, jag blir fortfarande deprimerad. Ibland känner jag mig som två personer, den glada Shama som är harmonisk och energisk på samma gång och full av kärlek och den otrygga, tvivlande Shama som ifrågasätter sitt sammanhang och sin poäng. Och ja, vi talar med varandra, jag och jag. Vi vet att när en lägre period kommer så får vi vidta åtgärder så den kan hävas så snabbt som möjligt. En bra sak i taget, så coachar jag mig själv. Idag kan jag välja att inte gå in i mörkret, jag har lärt mig så pass mycket att jag har ett val.

Jag vet också att har jag för roligt, går det för bra för mig får jag emotionell baksmälla och blir låg. Det kan tyckas orättvist, att jag inte får njuta av framgångarna, men jag tror att det är min kropps sätt att skydda mig. Att hålla mig vid liv. Jag har utsatt min kropp för ganska mycket genom åren och nu är den min beskyddare.

Min kropp vet inte om ett adrenalinpåslag är positivt eller negativt utan reagerar depressivt oavsett.

När jag känner av depressionen, när jag går ned, så kan hantera det, mitt mörker är numera väldigt bekant för mig och jag behandlar det som en förkylning, A, B och C. Jag ringer vänner, jag går ut och springer, gosar ihop mig, jag ber om hjälp och jag tar emot hjälp.

Mina barn och skuld Jag har fyra fantastiska barn som alla sin egen väg. De är starka individer, de är färgade av sina liv med mig, de har sitt eget mörker att gå igenom under perioder. Idag upplever jag att de alla älskar och respekterar mig så som jag är. Jag har levt med mycket skuld och skam speciellt inför barnen, och jag behövde kliva av offerrollen. Det har nog varit det allra viktigaste för att jag ska ta mig ur mitt värsta mörker, att släppa skulden för vad jag utsatt dem för.

”Såhär är jag, jag är er mamma och jag har gjort mitt bästa. Jag är ledsen att ni drabbats och samtidigt så var detta er väg i livet, att växa upp med mig. Detta är en del av ert mörker. Det har gjort er till de ni är, det har gett er mod och styrka och kärlek och en enorm sammanhållning er emellan. Tack vare att ni har mig som mamma, så har ni kvaliteter och ett djup som andra saknar. Och jag vill tacka mina barn för att de har sparkat ut mig, ”avsatt mig” som mamma periodvis, fryst ut mig och tagit avstånd. Även detta har varit en del av vårt mörker, och det gav mig möjligheten att hitta mig själv. Jag var helt ärligt förlorad i mammarollen, VD-rollen, hustru-rollen, jag var i ett rollspel och levde inte livet som mig själv.

Att leva med depression är lite av min uppgift i det här livet. Jag kan inte säga att det är meningen med mitt liv, men depression är något jag inte kommer undan. Jag tror att vi behöver fler förebilder som lever med depression och visar att det ändå går att ha ett bra liv. För mig har depressionerna och självmordsförsöken vänts till att vara gåvor som jag kan dela med andra, som att bryta bröd med någon, I feel you, I see you. Jag känner igen mig själv i andra, och andra känner igen själv i mig.

Jag tror att jag idag är ett tydligt exempel på hur både ljus och mörker är del av en viktig och värdefull människas liv.

Tack.

Shama