Jag sitter med en liten baksmälla idag, jag har knarkat uppmärksamhet en vecka. 200 modellansökningar, 5 artiklar i tidningarna, nästan 600 följare på Instagram, 1000-tals positiva reaktioner. Det är så svårt för mig att hålla mig lagom, att inte följa med i en uppåtgående spiral. Och ändå vet jag så väl att oundvikligen och med 100% säkerhet så kommer det att vara ett stort avstånd till marken därifrån jag är. Om jag bara fortsätter uppåt, skapar mer, delar mer av allt positivt så fungerar det. Och avståndet mellan mig och fötterna på jorden ökar för varje dag. Och jag fortsätter uppåt. Denna uppåtgående spiral är livsfarlig för en sån som jag, en person som lite mer är van vid att kämpa, sträva efter att ha nosen ovanför ytan. Och helt plötsligt serverar livet mig allt jag kan önska mig i form av bekräftelse på att jag är bra och gör rätt, uppmärksamhet från media och till och med random människor som går fram till mig och säger "jag beundrar dig, du är så bra, fortsätt med det du gör Shama." Jag får stora skälvan. Svarar med tacksamhet, innerlig tacksamhet och känner att nu börjar jag att vackla. Jag går ifrån folksamlingen hem till min tomma lägenhet, Charlie och jag. Och marken är inte längre därnere utan jag svävar i ett tomrum, går från rum till rum, kan inte fokusera inte laga mat inte duscha inte sätta mig i soffan. Och jag känner igen mig. Hemma, det är såhär hemma i mig känns när avståndet mellan verkligheten utanför mig och verkligheten inuti mig blir för stor. Inuti mig lever jag aldrig upp till det jag åstadkommer. Den fantastiska shama som ni kanske ser hon är inte hemma inuti mig. Hon är där på sociala media, på event, i artiklar men inuti mig är hon inte. Tröttheten är inuti mig, önskan om att få vara liten, få sjunka ihop i någons famn och vara två en stund. Bara en liten stund, en kväll eller ett dygn, det är nog allt jag behöver. Sen kan jag flyta upp och flyga utanför högt och stort igen. Jag vet nu allt om mig. Jag vet om min briljans, mina idéer, min kreativitet, min hastighet och volym. Och jag vet allt om min tomhet, min ensamhet, min rädsla och mitt tvivel. Ångesten är inte här. Det slår mig nu när jag skriver att ångesten inte är inuti mig längre. Det är mer ett konstaterande att jag är två, en inuti och en utanpå och när gapet blir för stort mellan oss så lever jag farligt. Risken finns alltid att jag faller, att tomrummet som är när det tystnar inte kan bära mig för jag har ju inga vingar. Mina vingar är fiktiva och byggda av uppmärksamhetens lånta fjädrar.Jag vet på ett ungefär hur jag ska göra för att minska gapet för att inte falla. Jag ska dra ned på tempot, inte springa på alla bollar, jag ska lita på att om något är menat att ske så sker det och att jag inte är skapare av allt. Det som ska ske, sker. Och att jag kan släppa telefonen, släppa datorn, baka en kaka, läsa en bok, laga mat och sitta i soffan. Jag tror det kallas för återhämtning, hitta balans igen. Den här delen är superenkel när jag inte är i ett flow, är hög på bekräftelse och drivs av endorfiner. Då är gapet mellan min yta och mitt inre knappt märkbar. Jag undrar nu om det finns någon möjlighet att istället för att hämta hem, lägga mig på en högre nivå och minska gapet genom att sträva uppåt? Är det då man börjar snorta kokain?😂 Denna dag ett liv som farbror Melker sa. Denna vecka ett liv säger Shama. Golden Age Models kicked off with a bang och känns som en heliumballong och jag kämpar för att ta en sak i taget. Att inte pressa mig själv att krama ur det mesta ur detta momentum utan att ha tillit. Tillit till att jag inte behöver jobba dygnets alla 24 timmar och att rätt väg är att ta en sak i taget, en dag i taget. Och att sova mellan dygnen. Så nu tar jag paus.Paus i min ensamhet, dricka te, tända ljus och gosa med Charlie.Ner på marken igen och försöker minska gapet mellan min insida och min utsida så jag inte framstår som helt schizofren inför både dig och mig.Kram!Shama
