En bild jag inte skulle publicera på Instagram för att jag tycker jag ser tjock utJag använde mat för att dämpa ångest redan när jag var fem år gammal. Att stjäla bullar, godis och kakor hände på daglig basis när jag började skolan, och som 8-åring bakade jag så ofta jag fick, bara för att få äta degen. Men du var ju aldrig tjock, kommenterade mina vänner från skoltiden? Nej, såklart inte eftersom jag tränade och tävlade i fem sporter samtidigt. Alla kalorier jag fick i mig brände jag på fotbolls-, basket- och volleybollplanen.I puberteten blev det svårare, för då kom alkohol in och mitt beteende förändrades. Jag åt fortfarande stora mängde socker, tränade och matchade lika ofta men nu ofta bakfull. Samtidigt fick min pappa cancer och min mamma förlorade jobbet, och det blev mer alkohol. Jag minns en söndagsmorgon när jag hade samling klockan tio och inte visste om jag fortfarande var full eller om jag var bakfull. Hög av adrenalin och socker spelade jag min bästa match någonsin och jag kände mig stark, som en stjärna. Ostoppbar. Då var jag 15 år.När jag började gymnasiet fick jag nya vänner, vänner som inte kände mig och som inte idrottade som jag. De festade lika mycket men pluggade mer, kom från finare familjer och brydde sig mer om yta och sitt utseende. Helt plötsligt blev vikt av vikt. Fram tills jag var 16 hade jag ingen aning om hur mycket jag vägde. Och nu var storlek en framgångsfaktor. Bröst var en framgångsfaktor. Och en vän sa att hon hade lärt sig ett trick, att om hon åt för mycket så stoppade hon bara fingrarna i halsen och kräktes upp det.På kort tid blev jag bäst på att kräkas. Och i takt med att pappa blev sjukare och mamma deprimerad utvecklade jag bulimi på allvar.När jag var sjutton gick det inte en dag utan att jag åt och kräktes. Jag kunde sitta ensam i skolmatsalen och äta tre portioner spagetti och köttfärssås och sen gå på toaletten och kräkas. Jag visste vilka toaletter som var dolda i korridorer högt upp där ingen gick. Och om jag inte kunde kräkas, föribland gick det inte att framkalla, då skolkade jag och gick hem. Jag minns den ångesten när samtidigt som jag sprang hem så fortsatte maten att passera magsäcken ner i tarmarna. Bråttom hem, måste kräkas. Och ofta var jag tvungen att äta mer för att lyckas framkalla en kräkning, man kan inte enkelt kräkas upp gammal mat.Jag lärde mig vad som var lätt att kräkas upp, och vad som var svårt. Jag har en vän från gymnaisetiden som fortfarande säger med vördnad ”minns du när du åt tre pizzor?” Ingen visste hur jag hade det, vad som pågick bakom min fasad. Hur jag fick ihop det är ett mysterium, men det underlättade helt klart att jag flyttade hemifrån när jag var 17. Ingen tillsyn, obegränsat med mat och alkohol.Sen dog pappa och det blev ännu värre. När jag var arton var det mer regel än undantag att jag kom hem full från krogen, åt tills jag inte fick i mig mer för att sedan kräkas upp det. Eller få ångest när jag var på fest och tvingas att kräkas på festen. Regel ett, aldrig äta på fest. Svårt att hålla när man är full. Regel två, alltid ha tandborste och hårsnodd i väskan.Om jag rullar fram några år så har vi två små barn, ja, jag åt och kräktes medan jag var gravid. Jag blir så ledsen för både mig själv och mina äldsta barn när jag tänker på det. Sista gången jag kräktes var när jag var gravid med min son i vad jag tror sjätte månaden. Jag tror det. Då var jag nyss fyllda 23 och jag hade haft bulimi i åtta år.Betyder det att mina dagar med ätstörning är över? Försvann mitt fokus på mat? Hittade jag andra sätt att dämpa ångest? Absolut inte, jag bara slutade att låta handling ta över mitt liv. I mitt huvud vad jag lika fokuserad på mat men bytte strategi.Åt jag för mycket, så tränade jag dagen efter.Tränade jag fler dagar i veckan, så mådde jag bättre och behöbde inte äta.Jobbade jag mer åt jag mindre.Jag började notera vad mat innehöll i olika mäng kalorier.Jag sprang när ångest kickade in.Jag drack mindre, mycket mindre såklart, nu hade jag ju barn. Men tankarna på vikt och mat var där. Önskan om att väga 55 kilo och ha ett par kilos ”lycklighetsmarginal” var alltid där. Min tro att om jag bara är smal så är det enklare att vara lycklig var alltid där, och är fortfarande här.Min hjärna tror att om jag är smal så är livet enklare att leva.Jag vet väldigt lite om ätstörningar men jag vet att jag fortfarande är ätstörd. Idag vill jag fortfarande väga två kilo mindre än min trivselvikt, ha en marginal. Jag försöker att släppa taget om den illusionen, men jag mår inte lika bra psykiskt när jag väger 59. Jag slår på mig själv, varför kan du inte bara tappa två kilo? Hur svårt kan det vara? Och jag försvarar mig själv och säger sluta nu, det är inte bara ok det är sunt att väga det man gör utan att bry sig. Men jag bryr mig. Och jag bryr mig om hur andra ser ut och om andra är tjocka eller smala.Man kan tro att jag dömer andra när jag tacksamt noterar att de har gått upp eller ned i vikt, men så är det inte alls. Jag dömer mig själv. Jag viktar och värderar mig själv i relation till andra.Umgås jag med människor som har en ätstörning blir det riktigt jobbigt. Om de bara äter ägg till frukost, knyter det sig i min mage och jag blir schizofren. Jag tänker Gud vilka problem den människan måste ha samtidigt som jag tänker tänk så bra det vore om du bara åt ägg till frukost själv. Mitt ätstörda beteende eskalerar när jag är med andra som är ätstörda. Jag ser ångesten, jag känner igen mig, jag blir arg och trött och irriterad och blir demonstrativt öppen med vad jag själv äter. ”Titta, nu äter jag en stor portion gröt till frukost” eller ”Titta, nu tar jag en Pina Colada och en glass”.Jag håller på. Mitt lilla huvud håller på. Och jag blir trött, ledsen och frustrerad och har svårt att låta andra vara med sina egna problem för att mitt förflutna slår emot mig som en cementvägg.Jag minns ensamheten i ätstörningen.Jag minns ångesten.Jag minns sorgen.Jag minns den dagliga uppgivenheten.Och jag minns dagarna av segerkänsla, då en hel dag hade gått utan att jag kräkts en enda gång.Det är nu 33 år sedan jag åt och kräktes för sista gången och jag tror inte att det kommer att hända igen. Och det betyder inte att jag är frisk. En bild jag kan publicera för jag tycker jag ser smalare utIdag består min ätstörning mest av tankar och jämförelser och att imorgon ska jag sluta äta godis, imorgon ska jag avstå socker. Men jag gör det inte. Jag tänker ätstört, men jag agerar mer som vem som helst. Jag äter vad jag vill, men jag tänker på allt jag äter. Min hjärna skulle aldrig acceptera att jag väger över 60-strecket. Tänker jag idag. För ett år sedan var den acceptabla gränsen 58 kilo så den förflyttar sig uppåt. Det kanske låter sunt men det är ätstört, för jag bryr mig.Jag vet inte om eller hur jag ska bli helt frisk. Jag levde i många år med tron att jag var frisk eftersom mitt beteende är förändrat och jag inte längre är trådsmal. Men min hjärna håller på. Och är jag med andra som lever mitt i en ätstörning blir det jobbigt, jag orkar inte se på. Allt jobb, allt fokus som läggs på att vara smal. Jag ser sjukdomen och orkar inte ha den inpå mig. Jag tycker att jag brister i empati, men när jag skriver detta förstår jag att det är en skyddsmekanism, precis som att vara nykter alkoholist. Du har svårt att umgås med andra som dricker för mycket. Du påminns och blir hotad på samma gång.Du kanske tror att en ätstörning måste innebära att man svälter sig eller överäter eller kräks men så är det inte. En ätstörning är så mycket, all osund relation till sitt ätbeteende. Frågan är om en ätstörd hjärna någonsin kan bli frisk. Frågan är om jag någonsin kan bli frisk och släppa kontrollen över mat. Om jag helt kan sluta bry mig och bara låta mig vara så som jag är.Jag har inte gjort det lättare för mig genom att vara i den bransch jag är, mode och skönhetsbranschen. Varje dag ser jag kvinnor som har ätstörningar eller är besatta av sitt utseende. Jag ser hur stark önskan och längtan efter att vara godkänd, älskad och attraktiv är. Och varje vecka bedömer jag kvinnor utifrån kriterier och normer som vi i Golden Age Models satt upp, att de ser sunda och friska ut, att de inte har förändrat sitt utseende med ingrepp, att de inte är underviktiga. Vi försöker att skapa en grupp av förebilder som vi själva vill relatera i, och jag inser hur oändligt svårt det är då vi är så många med mig som kämpat så mycket i vår barndom och ungdom. Våra trauman skiner igenom fortfarande i våra utseenden.Jag försöker att inte lägga vikt vid andra, att låta dem leva sina liv. Och det är svårt. Är jag på en modevisning där modellerna är 20 år gamla och väger 40 kilo blir jag illa berörd. Märker jag att en av våra modeller äter för lite blir jag berörd. Och den sjuka delen av mig kan för en sekund önska att det var jag som var sådär mager, att jag en gång för alla hade den där viktmarginalen jag förr bedömde som min lyckomarginal.När jag skriver det här sitter jag i sjöstugan hos min äldsta dotter, en tidig lördagmorgon. Här på landet hos henne är det enkelt för mig att vara. Vi myser, gör arts and crafts, jag skjutsar Lea till aktiviteter och vi lagar mat tillsammans. Vi äter kött och potatis och äppelpaj och kollar på film på kvällarna. Jag kastar mig inte ut att springa dagen efter för att springa bort pajen, utan tar ett morgondopp och går upp till huset och gör fattiga riddare. Jag befinner mig i en familj med sunda, runda och mjuka kroppar, kramvänliga och snälla kanter. Jag behöver inte tycka, känna eller tänka något annat i relation till mig själv än att jag kan slappna av. Jag är ok. Jag är mormor och en mormor är och ser ut som en mormor gör, fast kanske snäppet coolare än normen. Lea och jag spelar Sam Smith på högsta volym på väg till hiphoppen, och vi skriker i kör ”Cause I’M NOT HERE TO MAKE FRIENDS, I NEED A LOVER!” och Lea berättar att hon har smugit ned godis i fickan. Jag känner glädjen i att vara mormor, att vara den som slipper ta allt ansvar, som kan tillåta lite mer och kanske nu kan tillåta mig själv lite mer frihet. Frihet att vara inte bara så som jag är utan även så som jag ska bli. Utan ångest för min vikt och mitt utseende och huruvida jag ska bli älskad och uppskattad eller inte. Alla mina barn och barnbarn är nog med bekräftelse i ett liv kan man tycka.Och jag vet att min hjärna kommer att fortsätta att mata mig med budskapet att jag är för tjock, att jag borde gå ned två kilo ett tag till. Jag har inga förväntningar på att ett ätstört beteende som har pågått i 50 år ska ta slut imorgon. Men jag tänker att om jag delar det med er, om vi kan prata om det, om även jag som väger 58 kilo och ser ganska normal ut kan vara öppen med hur det är på insidan, så kanske ni också vågar och vill. För ju mer vi tar trollen ut i ljuset, desto snabbare spricker de.Jag älskar min vän och kollega Anna-Sofia, för många saker. Hon är rak, enkel och generös och uppriktig, och orkar inte bry sig om allt. ”Dra inte upp den i näsan” säger hon till mig när jag blir spårad eller ledsen eller känner mig kritiserad. Hon är kanske den enda vän jag har som känns helt i acceptans av sig själv och sin kropp och sitt utseende. Det finns inga ätstörda demoner inuti henne och ett kilo hit eller dit är ingen stor sak. Hon sätter inte sitt värde i antal kilon eller rynkor, hon bara är bra som hon är. Det gör mig så gott att jobba och vara med henne för tillsammans med henne slappnar min kropp och hjärna av. Det kan absolut vara så att jag lurar mig själv genom att hon kanske alltid kommer att väga några kilon mer än mig, så kan det vara. Det kan absolut vara så att jag lurar min ätstörning genom att hänga med mer normalviktiga personer. So be it. Om jag var nykter narkoman skulle jag nog inte hänga med aktiva knarkare heller så enkelt utan att trilla dit.Vigilant. Vaksam. Jag längtar efter en tid när jag inte längre är vaksam på hur mycket jag väger. Och jag är i full acceptans av att den tiden kanske aldrig kommer när jag kan släppa taget och låta mig äta och dricka vad jag vill när jag vill utan att vara hård emot mig själv.Självkärlek. Det är poängen. Att varje dag försöka att växa i kärlek till mig själv så att jag kan älska en rundare version av mig själv om det är det som är framtiden. Precis som jag har accepterat att älska en åldrande version av mig själv.Självkärlek.Tack för att du lyssnar. Hur är det för dig? Förstår du vad jag menar? Kan du relatera?Berätta gärna.Stor kramShama
