Jag har en antenn som sitter i mina nackmuskler. Den söker och rapporterar stress.Så fort jag känner minsta stress, krampar musklerna i min nacke ihop sig och jag får som tusen nålar och en värk som gör att jag vill skära bort två stora sjok med muskler ur den. Jag vet exakt vad som pågår, för mycket av allt, för många krav, för många måsten.Ludvigs hund har gått bort. Min andra som har opererats för sex månader sedan och det vill inte läka. Farmor mår dåligt och har nu äntligen flyttat igår. Jag har startat en modellagentur. Bland annat.Nu tre dygns av stress, packning och på det en massa jobb, instagram, samarbeten och plåtningar, agenturen, LinkedIN, hundarna, trösta, stötta, sova. Jag har haft en dejt med Ben & Jerry varje kväll, mitt sätt att koppla av. Och nu är jag här. Baravara. En knapp veckas jobb på retreat, meditation, personlig utveckling. Upp 06.45 i säng 23. Och fast det är jobb 16 timmar per dygn så är det ändå värt varenda minut. För det är här det händer. Det som inte syns. Förändringen. Utvecklingen. Inuti-jobbet.Jag lämnar min dator nu. Ska försöka få min rygg i skick igen, låta nackmusklerna vila. Och ber till Gud att vi ska slippa Covid denna gång. Varenda gång de senaste två åren har det brutit ut häruppe så jag är full av antikroppar. Men ändå. Vore skönt att slippa. Det känns som att vi alla är grymt trötta efter de 2.5 år vi har i bagaget. Jag har köpt en massagepistol, tänker att samtidigt som vi bara är, ska vi hamra bort alla muskelknutor ur mina nackmuskler så de kan få frid.Stor kramShama Min nyinköpta massagepistol
