Jag har insett att artros lite är som klimakteriet, något man helst inte ska prata om. Det är lite skämskudde att ha artros, åtminstone publikt. Det är få offentliga personer och kändisar som går ut med att de har artros. Man ska liksom inte lida av det, eller låta det påverka ens vardag, man ska vifta bort det lite lätt när man har svårt att resa sig eller öppna en burk.OK, jag säger det högt, och med versaler:JAG HAR ARTROS OCH JAG LIDER SÅ IN I HELVETE! Nu vet ni det. Den här till synes friska och starka 54-åring har opererat två knän och en handled och hand nummer två tar tacksamt emot kortisoninjektioner då och då. Varje dag intas mellan 30-90 mg Etocorixib för att livet ska vara hanterbart. Röntgen har konstaterat artros i axlar och bröstrygg också och det börjar ge symtom i form av stelhet och värk. Det började i ett knä 2011 och har sedan dess intagit fler och fler kroppsliga territorium.Enligt min läkare så finns det ingen direkt hjälp för mig att få än det vi redan gör.[caption id="1586"] Artrosoperation vänster hand[/caption]Men har du provat gurkmeja?Ja, jag har provat gurkmeja av rätta sorten, nyponpulver, ingefära, xxx, akupuntur, kinesologi, jag äter inget socker dricker ingen alkohol och går på ketodiet sedan fyra månader. NO CAN DO.När jag skriver det här gör det ont. Varje tangentslag gör ont. Musen flyttas från höger till vänster sida och tillbaka igen när mitt tålamod med min vänsterhands icke-dominans tar slut. Varje dag när jag skriver på datorn så undrar jag hur jag ska fortsätta skriva, göra det jag älskar när händerna helt tar slut. För det känns så, som att de ska ta slut. Jag kanske har 40 år kvar. Ska jag bli som min far och diktera till min sekreterare kanske? Då måste jag nog bli lite rikare OCH byta mindset och vilja ha en sekreterare. Jag kanske inte ska klara mig själv lika bra som jag gör helt enkelt.Oj. Läskig tanke. Ska jag inte klara mig själv? O, intressant tanke, ska jag ha en assistent? Dessa tankar ska jag låta marinera lite inuti. Nu åter till artrosen som diagnos.Varför finns inget botemedel?Jag tycker det är så skumt. Brosket försvinner, läkaren säger det är åldern, degenerering, genetiska förutsättningar. Det gör ont, så är det. Hejdå. Var är mirakelkuren? Var är sprutan som återskapar brosk? Var är sprutan som gör skelett mot skelett mindre smärtsamt? Var är den stora Artrosgalan som samlar in pengar till forskningen så att alla medelålders människor får liv med livskvalitet?För så är det. Livskvaliteten minskar. Rörligheten minskar. Det vi klarar av minskar. Saker jag inte längre kan göraJag kan inte öppna burkar. Jag kan inte knäppa knappar. Jag kan inte få in sytråden i nålen. Jag kan inte stoppa mynt i sparbössan (katastrof). Jag kan inte öppna hissdörren. Jag kan inte gå ur bilen. Jag kan inte gå upp ur sängen. Jag kan inte jobba. Jag kan inte köra bil eller cykla. Jag kan inte skära grönsaker. Jag kan inte vispa grädde. Jag kan inte moppa golvet. Jag kan inte hålla i en stekpanna eller öppna ugnsluckan. Jag kan inte dra upp eller ned rullgardinen. Och tusen andra saker som jag inte kan göra utan smärta. Ni som känner mig vet att jag gör ändå. Min personlighet driver mig och värken får ställa sig åt sidan. Värk, vik hädan för här kommer jag och ska leva! Och jag lever och lider samtidigt.[caption id="1587"] Hisshandtaget från helvetet[/caption]Helt ärligt, det är svintufft att leva med artros. Det är ingen liten sak. Och sanningen är att jag undviker vissa saker, som att ta hissen för att handtaget verkligen påminner mig om hur gammal jag är. 735 år. Det är vad artrosen säger. 54 är vad min personlighet säger, eller kanske 17 i sinnet. Vi är lite kluvna inuti, jag och jag. Jag vet också att värk i sig har en extremt negativ inverkan på vår mentala hälsa så varför görs det inte mer, uppmärksammas mer?Hur känner du? Har du atros? Hur klarar du din vardag? Sover du gott? Själv flyttar jag runt händer och armar och har kuddar lite överallt men jag sover bra om jag tar min medicin. Försöker jag att klara mig utan får jag skov som är helvetiska så jag ska sluta med det. Acceptera att jag måste medicinera är svårt för mig. Men att inte kunna leva som jag vill är svårare.Jag är så nyfiken på om det är fler än jag som tycker att denna sjukdom ska lyftas, tas fram ur garderoben och hanteras så som den livskvalitetssänkande sjukdom det är. Kanske ska jag ge artrosen ett ansikte? Kanske gör jag det nu helt enkelt.Stor kram till alla er som lider som jag. En stor eloge till dig som för en kamp med värken dagligen och nattetid. Det är ingen lek alls.Shama
