Jag gjorde ett inlägg på LinkedIN i förrgår där jag visade ett montage av Madonna som 42, 52 och 63 och talade om vad jag kände. Det väckte så enormt starka reaktioner, jag fick både ris och ros, det var två läger där det ena var för förändringar av sitt utseende och sa att jag var dömande, och de andra var för ett naturligt åldrande och att denna trend skadar kvinnor. Då jag har en plattform att skriva på, tänker jag att jag gör det. Jag skriver ned alla mina tankar och åsikter här och vissa av er kommer tycka att jag har ”sunkiga” värderingar och andra kommer att tycka att mina värderingar är sunda. Oavsett vad ni tycker så är det mina åsikter och värderingar baserade på min upplevelse och erfarenhet.2015I begynnelsen när det började att bli mer vanligt att man förändrade sitt utseende, att det blev mer lättillgängligt, så tyckte jag att det var demokratiskt. Om man inte trivdes med sitt utseende så kunde man enkelt förändra det så att man mådde bättre. Självkritik är förödande och jag är för allt som får speciellt kvinnor att må bättre.2016År 2016 blev jag tillfrågad om att vara modell för ett stort företag där de skulle dokumentera före och efter, och det handlade om botox. Min vän jobbade där och var den som kom med frågan, och jag sa motvilligt ja för jag var rädd. När jag var på kliniken var jag rädd, när bilderna före togs var jag rädd. Allt dokumenterades och man satte botox i mina mungipor fast lite längre ned för att åstadkomma någon effekt. Efter två dagar kunna jag inte le på högra sidan och det såg ut som att jag var förlamad. Detta satt i 3 månader och de som känner mig väl minns tiden då jag höll för munnen när jag skrattade. Som ”kompensation” erbjöds jag något som heter skin booster, som skulle vara en dyr behandling och påfyllda av fukt genom injektioner. Jag fick tid hos han som var chef och plastikkirurg och han satte x nålar i mina kinder. Jag vet inte om det gav någon effekt eller vad jag skulle förvänta mig, men sen var det bra med det.2018Några år senare, 2018, blev jag nyfiken på huruvida man kunde göra något åt mina ”små och konturlösa” läppar. (Det är ett internt skämt i familjen, när jag skulle gifta mig första gången år 2000 när jag var 33 använde jag knappt smink och vi skulle prova ut ett läppglans. Expediten på Makeup Store tittade på mig och sa ”när man har så små och konturlösa läppar som du har, spelar det inte så stor roll vad man väljer för färg.” JAG SKÄMTAR INTE!) Så jag har haft ett lätt komplex för mina läppar sen dess, innan var jag glatt ovetande om denna brist. Åter till 2018, då jag frågar en klinik om man kan göra något åt dem och hon sa ja, om man tar extremt lite och är väldigt försiktig. Sagt och gjort, vi gjorde det, jag gjorde det och gick därifrån livrädd att alla skulle se vad jag har gjort. Fram till denna dag har INGEN någonsin kommenterat det så jag tror att effekten var försumbar. Samtidigt satte vi botox i min panna vilket jag fortsatte med två gånger om året.2019-2020I slutet av 2019 blev jag återigen tillfrågad om att vara modell för behandlingar, nu till ett värde av 50.000 kronor och av Sveriges bästa dermatolog. Jag och min vän Mirjam såg detta som ett roligt projekt, och varför inte? Alla gör ju detta nu, det är inte en stor sak! Och vackra vill vi ju vara! Nu gjordes det massor av saker, läppar, skinbooster, fillers, ärligt talat vet jag inte riktigt vad som gjorde men jag var där vid två eller tre tillfällen. Sen åkte jag till Costa Rica i Februari 2020 och sen tog ju allt slut på ett väldigt abrupt sätt i våra liv. 2020Pandemin gjorde något med mig. Jag kom ifrån människor, den riktiga världen, och ändå blev min egen värld mer på riktigt. De jag träffade var de jag verkligen var nära, bekanta föll bort. Vi svetsades samman, vi som kunde umgås. Vi delade mer, blev mer uppriktiga. Jag blev mer sann emot mig själv. Jag började att ifrågasätta hur jag lever, vad jag säger ja och nej till, om jag verkligen lever det liv jag vill leva. Jag kan inte säga att jag vet det än, men jag är på god väg. Jag började göra upp med sånt som skadade mig, sånt som fick mig att må dåligt, och jag valde oftare att lita på min intuition.2022Mitt i allt detta, lever jag i en värld av sociala medier. Jag fick fler följare, mer jobb, mer uppmärksamhet. Och jag fick ännu en förfrågan från skönhetsindustrin. Shama, vill du vara med på en hudföryngringsresa, där vi transformerar din hur och gör ett antal behandlingar under ett år. Det var ett proffesionellt uppdrag med ersättning och jag sa ja och målet var att visa "vanliga" kvinnor att "vanliga" kvinnor gör denna typ av behandlingar också. Man måste inte se extrem ut för att ta hand om sitt yttre. Vi inledde samarbetet och i januari 2022 och när jag kom dit reagerade jag på att min behandlare såg så ”fixad” ut. Overklig liksom. Stelare, slätare än andra i 50-års-åldern. Jag blev skeptisk. Det vi skulle göra var att stötta min hud på ett sätt så jag skulle se mer hälsosam ut, men för mig var detta stela och släta inte hälsosamt. Jag blev rädd. Vi gjorde en IPL-behandling som var fantastisk där mina solskador försvann. Rekommenderas varmt för det kan bli cancer annars, och att använda solskydd såklart. Det gjorde man inte när jag var ung.Nästa gång jag bad jag att få komma för att min botox i pannan från 2020 var på väg att släppa och jag fick tid hos en annan behandlare. Detta var i mars i år, 2022. Jag bad hen sätta så pyttelite som möjligt för att jag är så känslig, och så blev det inte. Redan dagen efter var min panna som stelopererad och när jag anlände till Baravara där jag assisterar ofta berättade jag för alla vad jag gjort. Mina kära vänner skrattade så mycket, och det var faktiskt lite sjukt att vara på en kurs i personlig utveckling och inte kunna visa känslor med ansiktet. Skratta kunde jag, men inte vara förvånad eller arg eller ledsen, inte skrynkla till mig. Jag lovade där och då att detta var sista gången. Nu räcker det. Nu har jag testat detta tillräckligt och en dag kommer det att gå riktigt illa. Det är ju inte så att vi lever i en värld av perfekta resultat.IDAGNu vet du att jag har provat, och verkligen provat. Jag älskade det i början, var helt uppslukad av att vara yngre, vackrare, få lite läppar att kunna ha läppglans på. (fast det knappt syntes för andra så syntes det för mig) När jag förändrades i och med pandemin, förändrades synen på mig själv och på skönhet och åldrande. Det kan spela roll att jag har umgåtts med farmor varje vecka. Det kan spela roll att jag hjälper min 96-åriga granne oftare idag än innan. Det kan spela roll att mina vänner blir äldre. Det spelar definitivt roll när jag ser på sociala medier vad som pågår därute speciellt bland unga tjejer. Det kan spela roll att jag vet att unga kvinnor i ålder 18-29 mår sämst av oss kvinnor.För fem år sedan var det extremt att en 25-åring injicerades med botox. Nu är det vardag. För fem år sedan hade inte alla perfekta läppar, vad nu perfekt är. För fem år sedan var normen olika, nu är normen att ideal som alla, oavsett ålder, ska se upp till. Man ska vara ung, ha stora läppar och stor rumpa, bröst eller ej verkar vara mindre viktigt just 2022. Just nu har jag valt att kliva av föryngringstrenden. Jag vet inte om jag klarar det, och ibland när jag ser mina rynkor komma tillbaka i pannan blir jag rädd. Och jag vet att jag kan ju alltid börja igen om jag vill. Bara den tanken skrämmer mig. Jag är rädd att jag ska se tio år äldre ut än mina medsystrar i samma ålder, för det är ju det som sker. Om alla blir yngre utom jag, then what? Kan jag hålla i hålla ut tills min självkärlek är så stark att jag kan se ut som en påse nötter i förlängningen? Måste Shama Person vara snygg?Jag tänker på Kelly Mc Gillis som inte blev tillfrågad om att vara med i Maverick. Jag hoppas hon lever ett rikt liv. Jag tänker på Linda Evangelista som det gick riktigt dåligt för. Jag tänker på mig och de två gånger jag har upplevt att jag inte kunnat vara mig själv bland folk. Dessa två gånger tog jag avstånd från andra, för jag skämdes. Andra gånger upplever jag att jag i ett möte sitter och funderar över vad hen har gjort, om det är fillers där, botox här. Helt stört, men då tappar jag själv i närvaro och avstånd skapas.Erik Galli har jag träffat, och hans dokumentär Under kniven är så bra. Jag fick äran att vara med i en dokumentär som kommer att sändas på youtube senare i år, där vi pratar om kvinnors kamp och utseendet. Allt vi måste göra och gör för att vara vackra, accepterade, älskade. Det suger att vi inte bara kan få vara oss själva.För mig är detta den största kvinnofällan näst att vara ensamstående mamma som jag har upplevt. Skönhets- och föryngringshysterin. Och vi blir blinda, inte bara hemmablinda inför vårt eget utseende, men även inför andras. Om allt vi ser är perfekt, hur ska vi då acceptera fel? Jag tänker att åldras ska vara avslappning, inte kamp och panik och ansträngning. Ju äldre vi blir, desto hårdare måste vi jobba för att bibehålla och bevara. Tänk all tid, alla pengar som går åt för att vi har givits en uppgift som mig veterligen vi inte bad om, att undvika åldrandet.Jag har inga direkta svar på frågorna jag ställer. Jag har mina tankar och åsikter så som de är idag, och som ni märker så är de precis som livet, i ständig utveckling. Jag vill bjuda in till samtal. Jag tror vi som vill kliva av behöver stöd. Jag är helt säker på att vi behöver fler förebilder som åldras naturligt, medelålders människor som klarar av att stå och äga sin ålder. Syns bara unga är det svårt att vända denna trend.Varför ska den vändas, vad är det som är fel?Felet enligt mig är att vi korrigerar ytan när insidan behöver support. Vi kan lätt köpa oss ett vackert yttre, och samtidigt vilja ta livet av oss. För mig är denna trend som så mycket annat i samhället, ett sätt att fixa symtomen och inte gå till botten med orsaken. Jag frågar nu dig, och, väldigt viktigt, håll dina kommentarer på en rumsren nivå annars publicerar jag dem inte. Jag vill så gärna att vi för ett samtal om detta, om oss kvinnor, de krav vi själva och samhället har på oss, och om du ser att föryngringstrenden är sund eller skadar oss. Detta handlar inte alls om rätten till våra kroppar, där vet alla som känner mig att jag är den främsta förespråkaren för rätten att bestämma över vad som injiceras i mig. Jag talar om förebilder, påverkan, normer och ideal och om vi kvinnor återigen är fast i en norm som faktiskt skadar oss. Vad blir konsekvenserna på lång sikt? Vill vi se ut som 60 när vi är 80? Orkar vi investera så mycket tid och pengar? Och får det verkligen oss att må bättre på djupet, eller är det en quickfix? Jag har vänner som går och gör sina läppar när de känner sig deprimerade, precis som andra köper en ny väska. Är det rimligt?Tack för DIN input, och tack för att du är vänlig och hänsynsfull emot mig och alla andra, oavsett hur du ser ut och vad du har valt att göra med din egen kropp. Kram! Shama
