En typisk Shama-bild från en plåtning på Ellery Beach HouseIdag tänker jag på alla vuxendiagnoser.I ett samtal med en väninna igår sa jag "jag har säkert ADHD men vem bryr sig?" varpå hon svarade "det kanske inte vore så dumt att ta reda på det för då kanske folk accepterar dig så som du är."Jag har funderat på det här.För åtta år sedan försökte jag ta livet av mig för tredje gången. Jag hamnade på psyket och överläkaren i psykiatri satte mig att fylla i formulär. Vid frågorna om jag hade mobbat mina vänner i skolan och dragit av benen på insekter gick jag in till honom och sa "det här känns kränkande, jag tror inte att jag har någon diagnos." Han svarade iskallt "Jag har aldrig misslyckats med att diagnostisera en patient, så jag ska nog lyckas med dig med."Jag gick. Sen lämnade jag psyket och har klarat mig odiagnostiserad i ytterligare åtta år.Jag funderar över det där att människor kanske skulle acceptera mig som jag är enklare om de visste att jag hade en diagnos. Att jag då skulle få ett "Gå ut ur fängelset kort" att dra fram lite då och då. En ursäkt att få vara mig själv.Jag behöver vara mig själv. Jag har försökt i så många år att vara någon annan, att säga rätt, att passa in, att vara smidig och följsam och populär. Det har inte gått så bra. Jag behöver ju vara mig själv och det följer ju ett visst liv med det.Som liten var jag alltid glad på utsidan, en clown sa mamma, och svart på insidan. Jag var duktig på allt men kunde inte förvalta, det kan jag fortfarande inte. Tålamod och idog är inte mina ord.Som ung gick jag under devisen "fort men fel", och jag accepterade det. Jag var bäst på allt och sämst på allt samtidigt. Hjärnan och kroppen kunde mer än hjärtat och magen då. Jag somnade på genomgångar och skrev alla rätt på proven, jag skolkade mest men krävde femmor i betyg. Jag var obstinat redan som tioåring.Jag tror att det enda jag ville när jag var liten var att bli omtyckt för den jag var. Jag vet inte om en diagnos hade gjort mig mer älskvärd eller älskad. Kanske hade det gjort mig ännu mer utanför och säregen, kanske hade min känsla av att det var fel på mig bekräftats. Självupptagen och ofokuserad?Om jag nu har ADHD. Spelar det någon roll? Kommer jag att få ett fripass in på någon arena? Vad är egentligen uppsidorna med att en läkare berättar för mig "Shama, du är annorlunda, du har xxx".Ska jag då trycka ett visitkort där det står Shama Persson ADHD och VD på? Och liksom kratta manegen lite för mig själv innan jag kliver in på ett möte så jag är ursäktad på förhand när ni tråkar ut mig?Helt ärligt är jag lite rädd att en diagnos antingen skulle begränsa mig eller göra mig helt omöjlig i offentliga sammanhang. Jag tänker att om jag lärt mig att acceptera mig så som jag är, så kanske det är möjligt för er också. Kanske är det ok att alla inte har tålamod och är uthålliga och trevliga på möten utan att några är ofokuserade och pillar med mobilen och skriver långa inlägg på LinkedIN?Jag tycker det, tänk så tråkigt livet skulle vara annars.
