Jag vaknar upp och går ut med hundarna. Har satt på mig dunjackan och mössa, precis som igår. Och det är 13 grader varmt ute. Min första tanke var att nu har det gått för långt, nu har Gud fått nog av oss. Allt i livet är orsak och verkan, precis allt. Det finns inte en handling som inte får någon effekt, och ofta är utfallet förutsägbart, vi vet vad som kommer att hända redan när vi gör. Om jag tappar ett glas i golvet, kommer det att gå sönder. Om jag inte betalar mina räkningar kommer jag att få påminnelser. Om jag inte vattnar mina blommor kommer de att dö. Om jag lämnar min plats åt någon på bussen, får jag uppskattning tillbaka. Om jag använder en speciell ögonkräm, får jag mindre synliga linjer. Allt, precis allt i våra liv bygger på denna princip, orsak och verkan. Och vi lever så medvetet eller omedvetet, naturligt eller manipulerande, försäljning och marknadsföring bygger på detta, att förutse ett visst utfall.Vi har ett utfall nu som vi definitivt inte vill ha. En jord som protesterar, ett klimat som inte längre är förutsägbart utan som för oss känns väldigt random. Vår, nästan sommarkänsla i november i Sverige.Jag tror att det finns större krafter än vi människor, och att jorden alltid kommer att överleva oss. Jag tror att allt som pågår nu i världen, alla maktgalna män som styr, skapar konsekvenser på fler sätt än lokal förödelse. Alla bomber, alla döda människor, alla sätt att fördöma människor som har en annorlunda tro, könstillhörighet, sexualitet i världen. Allt våld, allt hat, all ignorans tror jag snart når sin kulmen. Orsak och verkan. Gud har fått nog av oss. Är det ens poängfullt att tänka på klimatet när alla krig som pågår gör ett avtryck på klimatet som är extremt? Beräkningar från 2022 säger att ungefär 5.5% av alla växthusgaser kommer från världens krigsaktiviteter, dubbelt så mycket som vad flyget står för.Igår frågade jag min hyresvärd var vårt skyddsrum finns. Jag vill veta, jag vill förbereda mig på ett liv som de som lever i krig lever. Min dotter Rakel sa, mamma, du måste ha en väska packad och komma hit snabbt då. Såklart. Hellre är jag med barnen och vi dör tillsammans än att jag sitter med mina grannar i ett skyddsrum. Men helt ärligt, jag börjar att tänka i dessa banor. Jag som aldrig förberett mig för en morgondag någonsin.Var finns de goda krafterna? Var finns våra hjältar? Var finns vår tids Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Desmond Tutu, Moder Teresa, Nelson Mandela? I USA får fler och fler galningar positioner hos Trump, samma sak i Israels fascistregering. Nordkorea är på kommande, Iran förhandlas med. Tror ni de pratar om fred på jorden? Eller en ny världsordning där bara män och kvinnor av en speciellt sort får finnas? Jag gråter inombords för mitt barn som aldrig kände sig hemma i det kön han föddes med. Jag gråter för alla barnen i Gaza som ska växa upp utan sina ben och armar och föräldrar. Hur ska världen bli bättre när alla våra barn växer upp traumatiserade av denna tid? Deras ilska kommer att vara enorm, ska vara enorm, är redan enorm.Lördag den 16 november, strålande sol och 12 grader varmt. Vi ska ta ut farmor på lunch, då kan hon ha sin hatt och kappan bara. Så mysigt kan man tänka. Jag tänker katastrof. Detta är början på slutet.Jag frågar mig själv varje dag vad jag kan göra, om det finns något att göra, hur jag kan vara en positiv kraft som kan påverka. För mig är detta kanske det svåraste just nu, oförmågan att påverka, bidra, förändra, att detta är en del av konsekvenserna, vår uppgivenhet.Jag väljer att inte titta bort, att ta in, ta till mig, låta mig bli berörd. Jag tänker att jag känner så jag lever. Och därmed kan jag göra mer medvetna val i en rikting för en bättre värld.Hur känner du?Kan du också få domedagskänslor just nu?Blir du rädd varje gång du ser på nyheterna?Undrar du också hur vi någonsin ska få ordning på detta?
