Som 51-åring upplevde jag för första gången hur det var att vara diskriminerad. Jag var ett alibi, en box att ticka i för varumärken som anlitade mig som modell. "Vi behöver en äldre modell också, vem kan vi ta?"Efter fyra år i modellbranschen fick jag nog, det var inte längre kul utan skavde att vara den som särbehandlades. Även om jag särbehandlades på ett till synes positivt sätt, i att jag fick jobba färre timmar, komma senare, gå tidigare, varje gång. Det tog tid innan jag såg alla mönster. Fyra unga tjejer och en Shama. En Shama 52 och en Arne 72, de kan vara ett fint par. Eller kanske tillsammans med Anders 65? Alltid jag och unga tjejer eller med en man 15 år äldre än jag.Jag vet att jag tänkte, oj, såhär måste det kännas att vara den enda svarta i skolan när jag växte upp. Såhär måste det kännas att vara utsatt för racism, fast på ett sådär lite lagom svenskt sätt ni vet. Lagom diskriminerad, subtilt i verkligheten men systematiskt i normer och ideal.Och nu idag tänker jag, fy fan vad bra det är att vara lagom diskriminerad! Att bara ha varit det i sju år och inte i hela mitt liv, så perfekt! För nu får jag känna på det alla talar om som är i det, först nu kan jag överhuvudtaget relatera till hur det är att växa upp med en annan kultur, religion, etnicitet, könstillhörighet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Och jag säger att jag är lagom diskriminerad, jag är inte utsatt eller mobbad eller kränkt, det är mera alla normer och ideal som sätter krokben på mig.Varför är vi så omänskliga mot varandra? Varför är vi inte bara människor tillsammans, varför placeras vi i fack med etiketter om halsen och flyttas runt som spelpjäser genom livet enligt systemets manuskript. Och varför är vår syn vårt största vapen i relation till varandra? Varför inte vår hörsel eller våra känslor? Om vi satte det visuella åt sidan och lyssnade, kände in, skulle vi då döma ut varandra så som vi gör? Jag är tacksam att ha vaknat, att äntligen ha tillgång till känslor och verktyg och nätverk som gör att jag kan börja navigera rätt. Alla motgångar och utmaningar har en gåva i sig det vet vi, och min gåva i detta är att min syn har förändrats. Jag ser inte längre svart och vitt, jag sätter mig inte längre över andra av rädsla av att inte räcka till. För det är ju så vi gör, sätter oss över varandra och säger att det andra, det okända är fel och det välkända är rätt just för att vi är rädda. Rädda att göra bort oss, säga fel, tycka fel. Men då verkar det ju relativt smart att istället för att segregera och separarea, istället relatera.En dos diskriminering i utbyte mot att få synen åter. Det önskar jag eder alla som ännu inte har förstått att mänsklighetens överlevnad bygger på samarbete och inte motarbete, på mångfald och inte enfald. Broar istället för avgrundsdjupa klyftor. Årets julklapp i mitt liv är Norah Miller som hjälper att navigera rätt i mångfalds- och hållbarhetsfrågor!
