Jag är väldigt kluven på många olika sätt. Mamma och pappa skildes när jag var tre år gammal. Fram tills dess hade jag vuxit upp i fina villan i Umeå med pappa oralkurgen och mamma hemmafrun och barnflickan/hembiträdet Alice. Vi var priviligierade. Sen valde mamma att lämna pappa och vi flyttade till en hyreslägenhet i Uppsala och det priviligierade livet tog slut. Inte slut på så sätt att vi led, inte hade det vi behövde men utan guldkant. Hos pappa fortsatte lyxlivet en helg i månaden och fyra veckor på sommaren och vartannat lov. Hos pappa var det fin våning, bilar båtar sommaställe status och hos mamma var det blå-vita varor, blodpudding och falukorv och städa toaletter för att få månadspeng. Så stora kontraster som påverkade mig enormt, speciellt som tonåring. Mina vänner hade allt, jag skarvade, sydde, låtsades. Jag tror att jag tidigt jämförde mamma och pappa, status, makt och pengar kontra aktivism, politik och natur. Olika värden, mamma och pappa vägde olika mycket, var olika värda. Och pappa vann. Lyxet, flärden, guldkanten vann i min bok och jag önskade ofta att det var mer än en helg i månaden hos pappa.Där jag kommer ifrån sitter i, det är kvar i mig. Jag vill ha lyx, flärd, guldkant och jag lever i ett mer povert mindset i verkligheten. Jag vill ha råd att unna mig allt OCH jag tycker att det är onödigt kanske till och med galenskap att köpa en väska för 50.000 kronor. Jag avundas men låtsas att inte bryr mig. Jag vill ha mannen som försörjer mig och ger mig dyra gåvor OCH jag älskar att vara en stand alone kvinna som försörjer sig självt. Jag vill ha mammas och pappas bästa i en kombination men jag har inte riktigt fått ihop det.Jag börjar att bli snällare emot mig själv och acceptera den där känslan av kamp, spara, handla på rea och klippa kuponger som bor i mig. Ränderna ur den kattens uppväxt går aldrig ur. Det bor en socialist i mig sen min barndom och jag har svårt att omvända henne. Kapitalisten i mig sneglar på andra, men får aldrig blomma ut helt. Små utsvävningar då och då räcker. Jag har t ex ett par Prada stövlar och en Prada jacka som köptes in i ett ögonblicks upplevelse av flärd. Jag har en Piaget ring som ligger gömd i en ask i garderoben. Jag har en päls från Amoresse köpt på rea för 15.000 kronor. För mig är dessa "utsvävningar" så stora och jag kommer antagligen att dö med mina rariteter i en garderob nånstans. Hur lever jag då idag? Kluven såklart. Det här glamorösa influencer och blogglivet, är det verkligen mitt eller gästspelar jag bara? Behöver jag lägga om min livsstil nu för att passa in i detta guldkantade liv? Måste jag konsumera mer? Byta åsikter? Många tankar pågår inuti och det som är bra är att jag funderar på att lägga mer pengar på mig själv, att prioritera mig själv mer. Jag funderar på att sluta hyra ut ett rum och lita på att jag har råd att betala hela hyran själv. Jag funderar på att göra om ett litet rum till en walk-in-closet. Jag funderar på att lita på att jag inte gästspelar i mitt liv som en person som förtjänar guldkant, utan att jag förtjänat guldkanten. Golden. Min vän Stefan sa förra veckan att ordet Golden är så bra, att han vill jobba upp det ordet för oss över 50. Golden. Guldkant. Kanske är jag något på spåret i mina tankar, vi ser vart det tar vägen. Och som kontrast vill jag visa mitt senaste inköp som jag älskar och är stolt över. [caption id="1585"] Billigaste sötaste väskorna [/caption]Två väskor för 259 kronor styck. Jag tycker att de ser ut som guldkant men säkert kan alla som är födda med guldskeden i mun avslöja mig på 100 meters avstånd. Men det gör inget. Min guldkant sitter ju iallafall inte i en väska utan just nu mer som ett skimmer runt mig. Jag börjar att slappna av och tänker att aktivist kommer jag alltid att vara, men den ekonomiska kampen ska jag försöka lägga i mitt förflutna. Köper jag en väska för 259 kronor så gör jag det för att jag gillar den, och jag ska inte addera att jag gjorde det för att den var billig. Jag gjorde två fynd, hur lyxigt är inte det?Stor kram och jag önskar er en fin och guldkantad ValborgShama
