Lilla baby Victor Vackra Danielle, Nikals och lilla VictorNu har jag fått äran att namnge inte bara ett utan två barn! Jag kan sätta titeln "officiant" på mitt brokiga CV, för så kallas det tydligen. Det är dottern till min kära vän Inga som nu gett mig äran att vara med på bägge barnens namngivning och det är så mysigt. Jag vet aldrig vad jag ska säga eller hur det går till, mitt minne sviker mig ofta dessa dagar. Det var bara två år sedan Nicoles namngivning och jag mindes ändå ingenting jag sa då. Detta är den text jag skrev till lilla Victors namngivning, jag sa inte allt men andemeningen var där:Jag försökte hitta mina anteckningar från Nicoles namngivning men gav upp, de var borta. Och självklart ska det vara så för detta är ju Victors ceremoni, hans dag. Jag minns att jag sa att Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tror det är något som vi i sverige inte värderar tillräckligt, vikten av att ha andra människor än barnens allra närmaste i barnens liv. Idag lever så många ensamma, och känner sig ensamma. Barnen förväntas flytta hemifrån och försörja sig själva när de slutar gymnasiet. Vikten i vårt samhälle är inte på tillsammans och gemenskap utan på individen, att lyckas och att klara sig själv.Därför är jag så tacksam att vara inbjuden idag, och att vara tillfrågad för andra gången om jag vill namnge ett barn i släkten Marand. För två år sedan var det lilla Nicole, och idag är det lilla Victor. Jag är inkluderad i er gemenskap och ett litet band skapas även mellan mig och denna lilla nya människa.Jag tror att dagen idag är kantad av tacksamhet och kärlek och lycka. Kärleken till dessa små liv, och känslan som uppstår när kärleken till ett barn väver oss samman. Som ett osynligt klister så sugs vi ihop, när vi tittar på barnet och sedan på varandra. Det mötet tror jag är av allra största vikt, barnets blick, känslan av kärlek och att sedan titta in i en annan människas ögon och dela kärleken.För det är ju det allra viktigaste, kärleken. Hur livet än ter sig, hur slingrig vägen framåt än kan bli, för så är livet, så finns kärleken alltid där med oss. Och det är den vi ser i Victors ögon och när vi sedan tittar på varandra, det är den kärleken som speglar oss och visar oss den rätta vägen.Det var en underbar dag, så fina människor och jag älskar familjen så mycket. Jag är tacksam för den dag då Inga och jag möttes på ett retreat i Verona för snart 13 år sedan. Då var bägge våra liv rörigare, nu känns livet som mormor mycket mer stabilt. Jag tror det passar oss att få barnbarn! Min fina vän Inga
