Mina föräldrar var bägge akademiker.Jag saknar helt akademiska poäng.Min far var tandläkare, sedermera oralkirurg, sedermera professor.Min mor var tandsköterska, socionom och journalist.Det här äpplet föll långt ifrån päronträden.Jag är utbildad flygledare, grafiker och reklamprojektledare.Jag har aldrig arbetat med något av dessa yrken.Sedan 22 år har jag drivit eget. De kunskaper jag har saknat har jag inhämtat under byggandet av företagens gång. Jag har adderat kunskap och erfarenhet efter vägen, jag har aldrig varit rädd men ofta trött. Trots min uppväxt och tidiga förväntningar om att jag var den som skulle ärva doktorshatten, har jag aldrig upplevt prestationsångest. Jag var det lilla svarta fåret så tidigt och far dog innan jag gått ut gymnasiet så hans piska och morötter nådde mig aldrig.Min mor sa alltid, "det ordnar sig." Det var sådan hon var, i hennes värld ordnade det sig alltid. Och pappa briljerade. Och vi syskon tog oss fram på olika vägar, jag på den slingriga och minerade vägen utan mål, mina systrar på den raka akademiska vägen.Är jag en misslyckad figur? Eller var min väg den absolut bästa för mig? Var den snåriga, kurviga vägen med höga berg och djupa dagar sämre, eller var det alltid den väg som universum planerat för mig? Eller var det alla tonårskriser, ångest, självmordstankar, förluster och alkoholmissbruk som ledde mig in på den?Idag vet jag att min väg alltid var ämnad för mig och tänkt att vara just så som den blev. Jag vet att mina föräldrar är stolta i himlen över att deras lilla hjärtebarn sorgebarn tog sig fram till slut. Att allt ordnade sig. Och doktorshatt eller inte, så tror jag att pappa ibland pekar ut mig för sina grannänglar och säger "Hon där, den lilla med långa håret, hon är min yngsta." jag känner hans stolthet över att jag misslyckades som akademiker men lyckades med att vara jag till slut.Jag skriver allt detta till dig som kanske kämpar med prestationsångest, till dig som tror att livet går sönder om du inte lyckas, till dig som tror att kunskap är allt och att livet går dåligt om man inte när framgång. Men vad är framgång?För mig är framgång att veta vem jag är, och att tycka om mig precis så som jag är. Att inte vilja vara bättre snabbare längre smalare kortare smartare lyckligare. Jag är tillräckligt av allt för att platsa i mitt liv.P.S. Inget av mina barn har studerat på universitetet. En är Yoga Girl, en annan är musiker, en tredje är konstnär och en fjärde arbetar i Icabutik. Otroligt framgångsrika alla fyra i att vara sig själva.P.S.2 Tack mor och far för allt ni gav mig. Alla kvaliteter ni begåvade mig med. Tack för lektionerna i att snickra och fiska och segla, tack för bakandet och symaskinen och tiden på pianopallen. Tack för samtalen om politik och ideologi i bastun. Och tack för all vinter.
