Hej kära du.Jag är tillbaka. Tillbaka på bloggen, tillbaka på jobbet, och faktiskt tillbaka i lite mer harmoni och mindre stress. Det blev för mycket för mig i våras med agenturen och allt jobb runt den och jag hann inte med. Hann inte med mig själv, mina hundar, mina vänner och mina barn, ni vet allt det där som gör livet värt att leva. Vad sa jag just nu? Nu börjar jag gråta. Jag inser här och nu, faktiskt exakt här och nu att anledningen till att jag inte orkade blogga, kände att jag hann med, var denna underbara varelse.Henry är död nu. Hela våren var för Henry. Henry var första prioritet, dag och natt. Njursvikt, problem med magen, artros. Vi var hos veterinären varje vecka och hoppades i fem månader på en vändning, att det skulle komma en dag då maten inte rann rakt igenom honom. När det var som värst var vi ute hela nätterna, Henry och jag. Inte en enda gång bajsade han inomhus. Sån var Henry, pratade alltid med mig, berättade vad han behövde.Den 6:e juni kom fina veterinären Moa hem till oss och Henry somnade in. Harald och jag gick sönder, är fortfarande trasiga men låtsas att Henry är hos den andre och dagarna går bra, vi klarar oss. Men varje gång vi ses går vi sönder när vi inser att Henry är borta. 14 år av den mest intensiva kärlekn jag upplevt. Henry var mycket, på alla sätt. Så mycket närvaro, och tomheten är för stor för att ens uppmärksammas så jag tror vi alla tittar åt sidan, går vidare liksom.Jag kommer alltid att älska och sakna honom. Och han får vara startskottet till att jag tar upp bloggen igen, precis som han var anledningen till att jag slutade. Kärlek är kanske alltid orsaken till att vi gör eller inte gör. Kanske prioriterar vi alltid kärlek först av allt. Jag gör iallafall det.Här är Henry som liten. Och här är Henry dagen innan han dog. Och här är han när han är på andra sidan. Lika fin alltid. Kram, och välkommen tillbaka till både dig och mig.Shama
