Hur många gånger i ditt liv har du sagt "Jag vill inte vara till besvär" eller "jag vill inte ställa till med problem" eller "om det är för mycket besvär så avstår jag" etc? Jag tror att i mitt fall så är det 1000 x fler än än vad jag har sagt "nej, det tycker jag inte om" eller "nej, det vill jag inte" eller "jag vill hellre ha en x istället för en y".Varför är det så? Varför vill vi inte vara besvärliga? Och vad menas egentligen med att vara besvärlig och var kommer det ifrån? Är det inte en kvarleva från när vi var riktigt riktigt små, kanske så små som 2-3 år och mamma eller pappa sa "var nu inte så besvärlig Bebben"? Eller var det läraren Lillemor i skolan som ringde hem till mamma när jag var 12 och sa "nu är Margareta sådär besvärlig igen". Oavsett vem och varför så är det något åtminstone jag lärde mig tidigt att besvärlig får man inte vara.Att vara besvärlig som 3-åring eller som 12-åring eller som 55-åring borde kanske skilja sig år men jag tycker egentligen inte att det gör det. När jag var 3 var jag besvärlig om jag inte åt upp maten eller inte tyckte om maten. Jag var besvärlig när jag ville något annat än mamma och pappa. När jag var 12 var jag besvärlig när jag inte höll med och tyckte annorlunda än mamma och pappa och fröken. Och nu när jag är 55 är jag besvärlig om jag vill äta något annat än det som serveras eller om jag har andra åsikter än de gängse eller om jag inte vill samma som alla andra. Det är helt enkelt sjukt lätt att vara besvärlig!Varför får vi inte vara besvärliga? Varför måste vi äta kött när vi är vegetarianer och blir bjudna på fest? Varför måste vi dricka rött vin istället för vitt när det är kött fast vi vet att vi får migrän imorgon? Varför måste vi tycka om tröjan vi fick i julklapp? Eller sjutusen andra saker för att inte vara besvärliga eller ställa till med problem?Alltså, jag är 55 år. Om jag inte ska vara besvärlig och be om det jag önskar och tacka nej till det jag inte vill ha nu, när ska jag då göra det? När jag går i pension? Aldrig? Ska jag fortsätta livet ut och äta sånt jag inte gillar, vänta fast jag vill gå, säga ja fast jag menar nej? Eller är det helt enkelt dags för oss 50+ människor att vara besvärliga som fan? Är det bara jag som är trött på att passa in och göra rätt och säga rätt och vara smidig? Jag är ju inte ens särskilt smidig, när jag försöker passa in är det alltid någon som kallar mig för hippie, bohem eller Bron (Saga Norén Länskrim Malmö) så jag verkar bara försöka lura mig själv ändå. Ser hela världen igenom mig och vet att jag kommer be om något annat och krångla lite, när jag tycker att jag är smidig och följsam? Hur skulle det då vara om jag verkligen sa och gjorde vad jag ville? You ain't seen nothing yet säger jag bara.Jag vet inte hur pass besvärlig jag orkar vara. Det kommer ju med ett pris och det är rädslan för att inte få vara med, inte bli bjuden, hamna utanför flocken som gör att jag anpassar mig. Men rebellen i mig, lilla ungen, hon är trött på att inte få skrika och sparka och säga JAG VILL HA STEKT SVAN!!! Så sa alltid min styvmor när jag var besvärlig som lite, lite med glimten i ögat menade hon på att det jag ville var en omöjlighet. Mamma sa att min vilja satt i trädet. Jag tror jag ska gå ut och hämta hem viljan ifrån trädet ikväll och sen ro ut på sjön och fånga en svan och sen helsteka den som en ritual till frukost imorgon. 55 år av anpassning räcker och jag tror min vilja längtar hem.Kram!Shama
