Varje gång jag reser med flyg säger jag "Jag ska aldrig utsätta mig för det här igen." Det börjar redan i taxin eller på tuben på väg till Arlanda, "tog jag verkligen med mig passet, flyttade jag bilen, nycklarna, glömde jag inte nycklarna hemma?"Sen när jag nått Arlanda, två timmar före avgång, så sätter jag på mig en ansiktsmask och börjar hata på alla som hostar och snorar runt omkring mig. Vet de inte att jag ska iväg på ett jobb, "JAG SKA FAKTISKT JOBBA!" Jo, jag tror alla andra är på väg till idiotiska semestrar där de ska njuta lapa sol dricka drinkar. Med barn. Så många barn. Jesus, då får jag ångest och tänker tillbaka på tiden då jag reste ensam med fyra barn till Costa Rica. Den gången gick det dåligt, vi fastnade i Atlanta tre dygn och blev familjen som Gud (eller Delta) glömde. De små barnen tyckte det var värt det när vi den tredje morgonen blev uppgraderade till business och fick flyga hem med stil, jag höll inte med. Ni anar inte hur mycket ångest det ger en mamma att ensam ansvara för fyra barn, fyra pass, kreditkort, ha noll bagage i tre dygn och flyta runt i Atlanta. Tredje gången vi nekades ombordstigning framme vid gaten fick jag ett frispel och sparkade ned stolpar och låg på golvet och dunkade mina nävar i betongen. Tänk Kalle Anka på julafton så kan du se det framför dig. "Is this a code red?" frågade en personal en annan varpå denna sa "No, let's wait and let her do her thing". De stora barnen som överhörde denna konversation hade en konversation som lät något i stilen med "Är det som morsan håller på med nu att löpa amok eller gå bärsärkargång?". Ja ja, det var då. Nu är nu men det är fortfarande lika skrämmande att flyga.Att flyga i sig är inte så läskigt, jag har flugit de flesta flygplan stridsflyg jumbo Cessna Learjet Piper stora små. Det som skrämmer är att TA SIG OMBORD på planet. Hela flygplatsen är full av varningar och jag har åkt dit på de allra flesta. Vatten, frukt, hudlotion, nagelsax, sprayburk, skärp, stövlar, fickkniv, kaffemuggar. Banala saker att förlora men förlorade blev de. Jag har blivit satt i utfrågning i tullen i Usa för en bit ananas, en annan gång tog de mig på grund av att jag reste för mycket och aldrig stannade i USA, bara passerade förbi. Jag har aldrig åkt fast för droger. Än. Det känns bra att jag har en del kvar att uppleva.Nåväl, på väg till Berlin och redan på Arlanda Express har jag ångest. Jag kommer fram till Arlanda två timmar och femton minuter före avgång, kön i security är helt rimlig. Halsa i mig en liter vatten (flaskan glömde jag sen på Scwartze Café så den slukades helt i onödan). Blippa mig igenom, vänta i kön. Ångest. Plastpåse. Stoppa saker i plastpåsar, gör man det fortfarande? Tydligen, packa upp packa om, ignorera de tre tuber och burkar som ligger i kabinväskan låta den glida förbi tittar åt sidan. Nej förresten, titta rakt in i ögonen, jag är en ärlig person. Klarade mig. Kontrollen på Arlanda är aldrig så läskig, den får typ max 2 av 10 dödskallar. Packa upp dator klä av den sitt fodral, och hyperventilera mig igenom security. Allt gick bra. Andas ut på cafe, äta frukost, har klarat mig.För att ett dygn senare göra om samma procedur i Berlin där varningsskyltarna skriker i mina ögon FEL FEL FEL inbilla dig inget du kommer att göra FEL! Ska jag ta rätt U-bahn dit, till rätt terminal? Har incheckningen öppnat? Det börjar med att självincheckningen säger på tyska att något är fel. Jag provar igen, nu med engelska som valt språk. Something's wrong, go to the manual counter. Hjärtat börjar klappa fortare. Hittar rätt incheckningsdisk, nummer 421 av 611 och ställer mig i kö. "Ha alla dina Covid-papper i beredskap". Vad? Jag har ju inga? Jag är ju inte vaccinerad? Tankarna börjar fara iväg, kan man flyga TILL Tyskland utan vaccinpass men inte UT ur Tyskland? Ja så kan det nog vara. Pulsen ökar lite ytterligare. Jag sträcker fram mitt pass och han frågar vart jag ska och jag säger Stockholm och han svarar Munchen. Jaha, det är nu det händer. Jag säger försiktigt att jag bara ska mellanlanda där och han blippar på datorn lite för länge. Skit. Nu har jag bokat fel. Aha, jag hittade den säger han glatt som om allt är ok och han printar mina boardingkort. Ut kommer bara ett. Han tittar på det, jag tittar på honom, han kollar i datorn igen. Sen kollar han printern och säger Ah, och skrattar till och går sin väg, helt ovetandes om att han lämnar mig i lätt panik. Varför tänker jag, varför kan det aldrig bara gå bra vara lugnt varför? Han fyller på papper och printar ut boardingkort nummer två och säger trevlig resa. Jag svarar Achtung bitte, och går. Security. Det allra värsta, här kan vad som helst hända. Säkerhetskontrollen i Tyskland får 6 av 10 dödskallar. Jag halsar snabbt i mig en halvliter kokosvatten och dumpar flaska nummer två innan jag blippar mig igenom spärren. När det är min tur frågar säkerhetskontrollanten "Har du fler flytande saker än de här och håller upp min överfulla plastpåse. "Nja, svarar jag, kanske något litet som en maskara, alltså lite smink." Jag ljuger aldrig så mycket som på flygplatser. Den enda gång jag var ärlig och bekände att jag hade två bitar ananas i mitt handbagage fick jag sitta inlåst i tre timmar. (Säkerhetskontrollen i Usa får 10 av 10 dödskallar.) Det gör jag aldrig om, ärlighet och flygplatser hör inte ihop. Jag tänker nervöst på min nya handkräm som jag när jag packade noterade innehöll 70 ml, och min ansiktskräm och min bodylotion. Jag funderar på fyra tuber med tysk tandkräm jag köpt till min son. Ångest och hjärtklappning. Han säger argt att ALLT måste rymmas i den lilla plastpåsen, ALLT, och tittar på mig som om att han tror att jag ska erkänna mitt brott. Tänker jag aldrig. Hellre ertappas i efterhand än att frivilligt ge upp en handkräm. Jag lägger allt utspritt i fyra plastbackar, och går snabbt igenom spärren för att snabbt puttas tillbaka och gå LÅNGSAMT och sedan ställa upp mig med breda ben och armarna halvt upplyfta. Varför gör vi det här frivilligt? Sen får jag gå direkt till hans kvinnliga kollega och bli tagen på, den enda kroppskontakt jag fått senaste dygnet så jag ska inte klaga. Sen denna väntan. Tankarna som hinner fara runt, det är en kvinna som kollar skärmen, hon vet säkert hur det är, tandkräm och handkräm och sånt. Eller det kanske är dåligt, att hon vet? Hon kanske är mer noggrann än männen? Alla mina backar kommer ut på andra sidan. Jag får ta alla mina persedlar. Jag är fri att gå. Jag känner hur svetten i pannan torkar, hur lugnet lägger sig inombords och jag packar tillbaka allt på sina olika platser. Varför utsätter jag mig för det här är min sista tanke när jag skuttar iväg genom taxfreen. Absolut inte, är helt ointresserad av att köpa något, vill ha MAT! Riktig mat, inte stora pretzels och mackor, varm mat. Jag irrar omkring i en halvtimme och landar långt bort på en bar vid gate B. Sätter mig ned, tar upp datorn och börjar skriva av mig. Beställer en kycklingsallad och ett glas rött, följer upp med en cappucino och en apfelstrudel. Ser skyltar med varning akta försiktigt överallt och tänker på hur skitläskig miljö det här är. Terror. Läskiga budskap sitter på alla väggar alla dörrar alla diskar. Glöm inte kom ihåg, gör aldrig, du får inte, använd inte, använd alltid akta dig. Passa dig jävligt noga för vi ser dig hela tiden. Jag kollar på klockan snabbt. 17.15. Oj. Dags att boarda, oj! Vilken gate har jag? 2 missade sms från Lufthansa, achtung achtung flyget är fullt du får checka in ditt handbagage gratis (jag läser du MÅSTE checka in ditt handbagage) achtung viktigt meddelande nummer två, ny gate för flighten till München. Jävlar skit, nu blev jag stressad. Jag ropar snabbt efter notan, kastar i mig en halv apfelstrudel, packar ihop datorn och kollar var jag är. Nära gate B2, ny gate är B21, boardingen stänger om fem minuter. Betala snabbt sen springa. Också snabbt. Vilken sabla tur att jag är så snabb!Under tiden jag springer undrar jag fick jag med mig telefonen boken datorn glasögonen? Vilken sittplats har jag? Är det nu allt går åt helvete?Jag kommer fram och eftersom jag är en av de sista som boardar så är de nya tankarna av karaktären jävlar, nu kommer inte min kabinväska att få plats, nu måste den checkas in, jag kommer inte hinna att ta ut datorn så då går den sönder. (Det hände en gång på precis det här sättet när jag reste från Frankfurt och de ångestfulla timmarna på planet då jag han tänka sjuhundra gånger på hur jag skulle reparera den trasiga datorn var fruktansvärda. by the way så klarade datorn bagagehanteringen.) Jag kommer på planet och stolarna gapar tomma och bagagefacken gapar tomma och jag undrar varför de behövde skicka det där meddelandet om bagaget alls. Jag får en hel rad för mig själv och spänner fast säkerhetsbältet. De säger Välkomna ombord och du får inte använda din dator på planet bara telefon och platta på flygplansläge. Hela tiden nya förbud, nya regler. Rebelliskt plockar jag fram datorn och skriver klart detta sista. En flygvärdinna kommer efter en stund och säger till mig, såklart. På tyska. Det är något med tyska språket som också skräms. Sen landar vi, pang! Man vet aldrig hur de sätter planet i marken, piloterna, men när det går fint så kan jag vara en av dem som klappar händerna. Fast inte på en flight mellan Berlin och München, det passar sig ju inte. Men jag är tacksam att jag klarat mig såhär långt.P.S. Jag är inte hemma än. Det finns ca två timmar kvar då något kan gå fel. Jag vet inte vad det är men att flyga har blivit något av det värsta ag kan utsätta mig för. Fara lurar överallt och jag placerar mig gärna vid gaten direkt när jag har en transfer, även om det är timmar till avgång. Jag behöver en ledsagare, någon som kan hålla mig i handen eller i örat och säga till mig att skärpa mig och att allt kommer att gå bra. Morot och piska samtidigt, och gärna någon som har ansvar för allt bagagge alla pass alla penar alla mobiltelefoner alla jackor alla glasögon allt handbagage. Jag tänker inte berätta här hur många handbagage jag glömt i incheckningen, på bagagevagnen och hemma på gatan utanför min port för du skulle inte tro mig. Det har kostat på en del allt detta flygande, frågan är om det är värt det? Jag lägger min mentala och fysiska hälsa i ena vågskålen och roligheter jobb och familj i den andra. Alltid varit så, jag eller ni, vem och vad är viktigast.Vad det kommer ned till är nog helt enkelt att jag vet att det är farligt att flyga. Och mitt sinne och mitt minne fuckar upp mig helt så snart jag närmar mig en flygplats. Då befinner jag mig helt plötsligt i dödens väntrum och där hör jag inte hemma.Kanske är det så att jag gör mig bäst hemma i sängen. För alltid. Det lutar åt det just här och nu. Kram!Shamis
