Ibland är det så enormt tydligt hur ensam jag är, speciellt tillsammans med andra som är två. Mitt barnbarn har börjat att reflektera över att leva ensam, sist sa hon att det var ok att jag inte hade en man, "man behöver inte det Mommo." Igår så pratade hon om hur hon själv skulle leva när hon blir stor, att hon skulle gifta sig med sig själv och inte med någon annan. Jag undrar var dessa tankar kommer ifrån?Sanningen är att jag ibland känner mig väldigt ensam när jag är tillsammans med dem. Jag är bara Mommo, har liksom inget liv utanför den rollen. Leas mamma och pappa vet inte riktigt vad jag gör och frågar inte. Mina andra vuxna barn frågar sällan hur det går för mig på jobbet, vissa av dem vet kanske inte ens hur jag försörjer mig. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att vara mormor. Jag älskar mitt barnbarn och skulle ta en kula för henne. Och jag känner mig ensam. Halv. Inte hel. Ofta är det skönt att komma hem, tillbaka i min energi, mina göranden och låtanden, den jag är när jag inte är mormor. Här hemma upplever jag inte samma utanförskap. Missade highlightsIdag var jag nära gråten när Lea lånade min telefon och tittade på highlights från när hon var bebis på min Instagram. Alla dessa stunder, hennes första tre år, hon och jag. Det är bara filmer på när mamma och pappa är borta, det är Lea Luna och Mommo, från bebis till liten människa som kan så mycket. De två åren jag förlorat, en stor lucka i mina highlights, två år då jag stängde av, tittade åt andra hållet. Hur överlevde jag det? Hur klarade jag av att vara ute i kylan, att inte få vara med? Och kommer jag någonsin att bli trygg igen, våga kliva in och vara mig själv och lita på att jag har en plats? Jag vet inte. Jag vet att jag är mormor på distans när jag är där, jag har krockkuddekostymen på.Är det svårt att vara ensamstående mormor?Är jag ensam i detta eller är det enormt svårt att vara ensamstående mormor? Är det ett extra lager av ensamhet, att först vara ensamstående mamma och sen ensamstående mormor? Hur var det för min mamma när hon kom hem till oss när mina barn var små? Mamma var alltid ensam, hon kom alltid och bodde hos oss när mina äldsta var små. Kände hon sig ensam? Eller var vi ett team mamma och jag och barnen? Jag minns inte. Sen blev jag ju också ensam och det var mamma, mormor, barn utan en pappa. Så olika och så rörigt inuti mig när jag försöker att sortera.Jag längtar efter en man nu, jag längtar efter tvåsamhet. Samtidigt är jag rädd, vet inte om jag orkar med allt vad det innebär med sårbarhet och kompromisser. Ibland tänker jag tankar som att om jag hade en man så skulle jag känna mig mindre utsatt i relation till mina vuxna barn. Är det en gammal tanke? Har jag inte alltid känt så i relation till barnen, att bara jag inte är ensam så ordnar det sig? Ensamheten har lagerDet känns som att min ensamhet har flera lager.Ett lager är ensamheten jag kan uppleva när jag är själv.Ett lager är ensamheten i relation till bristen på tvåsamhet med en annan person.Ett lager är ensamheten som uppstår när barnen flyttar hemifrån och får egna liv och du inte längre är inbjuden eller medräknad.Och det sista lagret för mig är ensamheten som mormor. På något sätt double failure när jag inte är trygg. Som ensamstående mamma är du inte femte hjulet i relation till dina barn, i den ekvationen är man ju alltid mamma. När barnen sen får egna relationer och barnbarn så känns det som att den ensamstående mor- eller farföräldern blir det femte hjulet.Eller är det bara jag som inte längre känner mig trygg i rollen, som inte kliver in och tar plats utan som är försiktig, drar sig undan, aldrig dröjer sig kvar. Som inte litar på, som nöjer sig med det hon får av rädsla att förlora allt igen. Jag vet inte. Jag vet att det finns en sorg i mig som är stor i relation till min dotter och mitt barnbarn och till min egen mor. Och jag är hemma, i mitt hem, där jag har en roll och en poäng och jag skriver min blogg och ventilerar med dig som jag inte känner. Bara för att höra om jag är ensam i en trippelensamhet eller om vi är fler. Från ensamstående mamma till ensamstående mormor. Jag vet inte om det är en evolution, jag vet att det är en utmaning som jag, om jag kan hantera den rätt, kan lära mig av och växa som människa genom. Men inte just idag. Idag får sorg ta plats, för år som förlorats, highlights som inte blev och för nuet som är lite skört.KramShama
