Det är få saker i mitt liv som inte är bra. Barnen är friska, alla har lägenhet, studier eller jobb, kan försörja sig. Farmor ska flytta närmare stan och mig. Hundarna mår bra. Mina vänner mår bra. Jag har tillräckligt med jobb så att jag kan försörja mig. Och. Det är tomt. När jag kommer hem från jobbet är det tomt och jag känner mig som att Mauro sjunger om mig, "en sång för alla dem som inte hittar nån som frågar hur det är." Ensamheten är här. Hur kan man känna sig ensam i det härJag befinner mig på ett jobb, en kryssningsresa, vi spelar in material för Siljaline. Allt är bra, jättetrevligt och jag märker en stor skillnad på alla som är med i filmteamet och mig, alla har någon. Alla pratar om sin man, sin kille, sin Maria, sin flickvän, alla utom jag. Jag är tyst, jag kanske nämner Charlie. Lisa frågade första dagen, "Shama är du gift?" Och jag sa nej, jag är singel sen 7.5 år nu och hon gapade, sa "varför då, men det är ju helt sjukt? Du som är så fin?" Jag svarade att jag vet inte vad det är för jag vill gärna träffa någon nu, att jag känner mig ensam. Då säger Erik att han tror män blir rädda för mig, för att jag är för vacker. Då gapade jag. Jag förstår inte. Min syn på mig är väldigt basic, att jag är vanlig och sårbar och normal men andras syn är något annat. Jag blir ledsen jag känner det. Som att jag är nån diva, förmer än andra, ouppnåelig. Jag vill ju precis som alla andra bara ha någon att älska som älskar mig. Eller det härJag känner mig sjukt ensam i all denna tvåsamhet som är runt mig. Jag är sällan inbjuden någonstans, är oftare ensam än vad jag tror människor vet och kanske synen på mig är helt annorlunda utifrån sett. Hur ska jag göra för att förändra mitt läge? Hur ska jag göra för att bli nåbar? Är det jag som har satt upp en sköld gentemot omgivningen, en air av att jag inte bryr mig? Jag vet inte, jag vet bara att ensamheten är ett problem för mig som för så många andra. Och att vara ensam tillsammans med andra är mitt allra värsta. Hemma kan jag ut och springa, gå till gymmet, ringa min syster eller en vän, cykla över till någon, kanske gråta en stund ihop med Emilie på Facetime. Här och nu måste jag hålla ihop och vara glad för vi spelar ju in. Jag just nu ensam i hyttenEnsamheten kan man inte styra eller kontrollera. Den är när den är, när jag är själv eller med andra. Bubblan som det inte går att sticka hål på, när alla är lättsamt sociala och du själv känner dig som en igelkott som vänder ansiktet in mot magen och rullar ihop sig till en taggig boll.Jag vet att detta passerar. Jag vet det. Och när det är såhär så är det så svårt att vara i, att bara finnas i. När jag är ensam är jag mitt sämsta sällskap, och jag har svårt att skapa närhet med andra. Jag undrar så om det är kemiskt eller verkligt men det känns som att andras tvåsamhet nästan är skadlig för mig när jag får den serverad just nu. Kanske är det för att jag har börjat att längta efter någon, för att tiden jag njutit av att vara singel inte är lika gosig. För jag har uppskattat lugnet, friden, ordningen.Hur känner du? Är du ensam? Känner du dig mer ensam när alla andra är två? Är det skadligt eller plågsamt att ideligen se andra par kramas och pussas när du är själv? Beror det på ditt eget inre tillstånd? Jag vill gärna att du berättar för mig hur du känner, kanske kan det ge mig lite annat perspektiv.Kram!Shama
