När det oundvikliga händer så spelar det ingen roll hur förberedd man är. Ingen kan förbereda sig på tomheten, saknaden orden man säger som ingen längre hör, promenaderna man inte längre tar, glädjen som inte längre har en spegel. Tomt, tyst, borta. En leksak ligger kvar i soffan, ett ben under skohyllan i hallen, urnan med aska står på en plats där något annat stod som var viktigt förr. Nu är inget viktigt längre.Mamma ringer, är orolig men litar ändå på att jag är starkare än hon. Syrran ringer, finns alltid där. I livet kunde hon trösta, göra skillnad, i livet kunde alla bidra. Nu, i tomheten spelar ingenting någon roll. Ingenting förändrar det som gått förlorat, den del av mig som dog med honom.Mamma säger att jag är 25% hund, att jag har jans saliv, hans hår, hans celler inuti mig för evigt blandade med mina. Fint på något sätt. Jag är 25% hund, 25% människa och 50% död.Jag vet att de finns där. Mamma, mina systrar, Dennis, Lea, pappa, alla som jag älskar och som älskar mig. Och det spelar ingen roll. Mamma förstår, mamma vet, att nu, här och nu, så finns det inget att göra inget steg att ta ingenting som kan lindra, göra bra igen. Ingenting. Det känns tryggt och hemskt på samma gång, att veta att mamma vet allt om tomheten, saknaden, den outgrundliga saknaden, detta aldrig mer som jag nu lever i. Aldrig mer han och jag, aldrig mer vi. Aldrig mer glädje, aldrig mer kärlek. Idag får det känns så. En dag i taget säger mamma, och att drömmen tar mig lite igenom. För varje dag lite igenom upp till ytan igen. Ljuset blir aldrig detsamma, ingenting blir någonsin sig likt igen så som jag vill att det ska vara. Att tänka tanken, att det enda som kan göra det bra igen är att han kommer tillbaka, är den enda tanken jag inte får tillåta mig att tänka. Då är jag rädd att gå sönder.Det blir bra igen. Men inte idag.
